Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 20 maj 1928 - Sovjetunionens trångmål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måst betalas med export av egna produkter. De utländska krediterna
äro förbrukade, och nya stå ej till buds.
Efter avslutandet av 1925 års handelsavtal beviljade tyska regeringen
under år 1926 Sovjetregeringen en betydande kredit för inköp i Tyskland.
Totalbeloppet uppgick till 300 millioner mark, varav 60 % voro
garanterade av tyska staten. Resultatet blev emellertid ur tysk synpunkt högst
nedstämmande. Krediten förbrukades visserligen för sitt ändamål, men
samtidigt minskades de övriga ryska beställningarna i Tyskland till den
grad att det följande årets tyska totalexport till Ryssland faktiskt kom
att understiga det föregåendes — då ingen regeringskredit stod till buds.
Och när de första betalningsterminerna i höstas närmade sig, följde
inga likvider utan endast en begäran om ny kredit till fördubblat belopp
samt efter ytterligare några månaders förlopp — Donjets-affären.
Denna sista händelse är ett utslag av desperationspolitik och belyser
som sådant på ett slående sätt de inre maktförhållandena i
Sovjetunionen. De tyska krediterna voro förbrukade — nya stodo ej att få på
detta håll — alltså behövdes ingen hänsyn tagas till Tyskland. På många
håll gavs tydligt uttryck åt missnöje över det dåliga resultatet av
ansträngningarna att reorganisera den tunga industrien, och samtidigt
framträdde på arbetarehåll en allt starkare ovilja mot att foga sig i vare sig de
in- eller utländska »specialisternas» åtgärder för mera effektiva
driftmetoder i industrien. »Specialist-ätandet» utnyttjades demagogiskt. Ett
av dessa strömningars resultat blev den olycksaliga Donjets-affären.
De för »kontrarevolutionär ekonomisk verksamhet och industriellt
spionage» anklagade och häktade tyska ingenjörerna rannsakas för
närvarande inför vederbörlig domstol i Moskva. Den tyska regeringen har
nöjt sig med att för de anklagade kräva tillämpning av de allmänna
rättsliga garantier som föreskrivas i gällande tysk-ryska fördrag.
Processen kommer antagligen att taga tid, och dess utgång kan icke
förutsägas.
Så mycket har emellertid redan framkommit, att man med
bestämdhet kan konstatera hela affärens ursprung ur en inre maktkamp
mellan polismakten, »tjeka’n», G. P. U., och den ekonomiska ledningen.
G. P. U. använder sig på ett fulländat sätt av de redan under tsartiden
typiska polisdemagogiska metoderna — desto mera som dess
maktställning på många håll inom sovjetoligarkien ses med oblida ögon.
Rivalernas fäste är utrikesledningen och »ekonomisterna», d. v. s. den grupp
av ofta vetenskapligt utbildade ekonomiska specialister, som verkligen
ärligt anstränga sig att genomföra den socialistiska folkekonomien. Hela
affären har därför ett ganska typiskt tycke av tjeka-provokation, med
utnyttjande av arbetarnas obestämda missnöje och deras fullständiga
ekonomiska okunnighet. Själva anklagelsen är nämligen till den grad
absurd att den icke kan förtjäna minsta tilltro.
Den politiska ledningen — Stalin och hans närmaste medhjälpare —
äro av omständigheternas tryck tvungna att söka upprätthålla en slags
balans mellan de rivaliserande inre maktgrupperna. I Donjets-affären
ha polischeferna och de oreflekterat revolutionära fått sitt — i
mottagandet av konung Amanullah och hans proklamerande som Rysslands
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
