Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteratur - Bidrag till det senare 1800-talets politiska historia. Av Hilding Rosengren - Edvard Thermænius: Lantmannapartiet. Dess uppkomst, organisation och tidigare utveckling - Gottfrid Billing: Anteckningar från riksdagar och kyrkomöten 1893—1906. Utg. av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356 LITTERATUR
lantmannapartiets program, antaget 10 mars 1867. Särdeles väl
dokumenterad är förf:s teckning av Emil Key som politisk personlighet. Att
Key tidigt ville spela en politisk roll, finner d:r Thermaenius uppenbart,
och detta uppsåt har förverkligats på ett sätt, som visar, att Key var
motsatsen till en politisk streber: han drevs av övervägande osjälviska motiv, och
även när hans opposition var hänsynslös och taktiskt oklok, härrörde
den dock främst ur sakliga motiv. Key behöll alltjämt sina
kulturliberala idéer, och för deras förverkligande liksom för försvarsfrågans
lösning verkade han oegennyttigt och under stora personliga uppoffringar.
I många smärre frågor måste de »rena bönderna» foga sig efter hans
ledning, men i de stora frågorna — säger förf. med fog — böjde de
honom och knäckte honom slutligen. Carl Ifvarsson var ej blott en
typisk exponent för bondepolitiken, utan kanske den mest framstående
representanten för den partigrupp, som direkt från bondeståndet
övergick att bli kärnan i lantmannapartiet. Liksom det för Ifvarsson och
hans vänner bland de hedervärda år 1863 gällt att hävda fullt oberoende
av partitvång, så gällde det för dem år 1867 att markera självständigheten
gentemot regeringen och dess alltför ivriga vänner, det s. k. ministeriella
partiet, bestående av kvarlevor av det Murénska konservativa partiet,
liberala bondeståndsledamöter och nyvalda ämbetsmän. Rättvisa och
billighet var lantmannapartiets lösen. Så länge denna paroll blott gav rum för
en tolkning från böndernas sida, stodo de eniga. När så ej längre kunde
ske, kom lantmannapartiets svaghetstid. Med säkerhet identifierade G.
Ifvarsson och hans ståndsbröder omedvetet bondeklassens krav och
önskemål med fäderneslandets.
Det var kring tullfrågan, riktigare den ekonomiska eller finansiella
frågan, som lantmannapartiet förnämligast samlats. Denna framträder
längre fram i skilda stridsfrågor, av vilka de viktigaste som bekant voro
grundskattefrågan, kraven på avlyftande av de bördor, som påvilade
bondejorden, frågan om privatbankerna och icke minst kravet på
sparsamhet med statens medel.
Lantmannapartiet bestod som känt av många olikartade element,
vilket gjorde, att tidigt motsättningar inom detsamma gjorde sig
på-minta: splittringen mellan herrar och bönder framträdde tidigt, men
också motsatsen mellan bonderepresentanter från skilda landsändar,
visande sig bl. a. vid behandling av järnvägsfrågor, liksom ock när det
gällde »de stora frågornas» lösning, då en uppdelning klart skönjes mellan
skåningarna och mellan- och nordsvenskarna, beroende därpå, att
indelningsverket tryckte hårdast i Skåne, vars bönder främst ville ha dettas
börda avlyftad, under det att grundskatterna utgjorde
mellansvenskarnas tyngsta onus. Redan under riksdagarna 1871 och 1875 hotade
splittringsförsök allvarligt partiets bestånd. Vid början av 1870-talet
under försvarsstridernas prövningar hårdnade partiets kamp mot
intelligensen (centern), herremännens, byråkraternas och stadsintressets parti,
samtidigt som dess kurs lades några streck åt vänster. Från denna tid
krävdes, åtminstone när det gällde herremän, för medlemskap i partiet
omfattandet av dettas program i de genom kompromissen förbundna
försvars- och skattefrågorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
