Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteratur - Bidrag till det senare 1800-talets politiska historia. Av Hilding Rosengren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360 LITTERATUR
duglig chef». Om Alin skriver Billing efter defas sammandrabbning
1896 i striden om anslaget till lagbyrån, att Alin var »fanatiker eller
passionerad, men i allmänhet är han passionerad i rättrådighet». Ofta
framhåller Billing, att det är den svenska riksdagens stora berömmelse,
att politiska motsatser ej störa den personliga vänskapen.
De från politisk synpunkt värdefullaste partierna i Billings
anteckningar äro de, som behandla brytningarna inom Första kammarens
protektionistiska parti 1894 och 1896 — initiativet till attacken mot lagbyrån
lär enligt ett av Billing meddelat rykte utgått från G. Åkerhielm —
rösträttsfrågan, i vilken Billing hela tiden hade ledningen på den
konservativa sidan, striderna 1901 om ifrågasatt kompromiss mellan
rösträtts-och härordningsfrågan, samt framför allt hans meddelanden om
unionskrisernas förlopp 1895, 1899 och 1905. Att också vissa av
statsrådets ledamöter våren 1895 voro förtrogna med tanken på
nödvändigheten av ett krig, framgår av Billings referat av ett samtal med
krigsminister Rappe i mars nämnda år. I förbigående må nämnas, att
Billing ganska starkt klandrar den sistnämnde, därför att han i ett svar
på ett häftigt anfall av Hedin (mars 1896) »smög vid sidan om
sanningen i fråga om förra årets rustningar», vilket Billing fann vara
»både orätt, onödigt och oklokt». Om krisen i den s. k. flaggfrågan
1899 och om svårigheterna vid förhandlingar med norska vänsterherrar
lämnar Billing åtskilliga meddelanden, som härröra från dåvarande
kronprinsen och E. G. Boström. Billing var en avgjord motståndare till det
protektionistiska partiets åtgärd att 1899 från K. U. utesluta dess
mångårige ordförande, häradshövding Bergius, på grund av dennes misstänkta
pålitlighet i norska frågan. Förtjänsten av att riksdagen s. å. beviljade
de stora anslageri till sjöförsvaret, främst motiverade av de vanskliga
unionella förhållandena, tillkommer enligt Billing särskilt Chr. Lundeberg
och statsministern. Ar 1903 tillhörde Billing Första kammarens ledande
krets, vilken förberedde den i kammaren med anledning av den s. k.
kommunikén väckta motionen. Åtminstone i maj 1904 är Billing på
det klara med att det bästa vore unionens upplösning i så mild och
vänlig form som möjligt, och i mars följande år förutsäger han i brev
till sin hustru förloppet av den kommande norska revolutionen. Under
förhandlingar inom det särskilda utskottet vid första urtima riksdagen
1905 triumferade Billings förmåga att sammanjämka de olika
meningarna, och han fann en enande linje; det torde — som utgivaren
anmärker — varit tvivelaktigt, om utan honom en uppgörelse vunnits.
Mot Staaffs regeringsverksamhet 1906 är Billing i det hela erkännsam,
på samma gång han beklagar, att »ministärens chef hade en olycklig
vana att sluta sina anföranden i Första kammaren med en klumpighet
eller dumhet».
Billing torde av rätt många uppfattats främst som politikern. Av
hans nu föreliggande anteckningar framgår dock, att han i högre grad
var kyrkomannen. Arbetet i kyrkomötet och samvaron med de vänner
han då mötte låg hans hjärta närmare än verksamheten i Första
kammaren, hur högt han även skattade det kamratliga umgjänget där. Detta
framgår ej minst av hans anteckningar om det märkliga kyrkomötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
