Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteratur - Aristoteles’ poetik på svenska. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 365
och ge en vink om diskussionen kring textens kontroversa punkter.
Uppgiften är ingalunda lätt, ty Poetiken är en svår text, och de bevarade
handskrifterna ge den dessutom i trasigt och rätt illa förvanskat skick.
Å andra sidan stå utmärkta hjälpmedel översättaren till buds — jag
nämner endast Johannes Vahlens klassiska, i skärpa och djupgående
penetration oöverträffade analys och Ingram Bywaters förträffliga
upplaga med engelsk översättning och uttömmande kommentar.
Norlind har med full rätt hållit före, att stilens elegans är en bisak i
en översättning som denna. Dock synes det mig som om han ibland
alltför mycket vårdslösat den svenska språkdräkten. Danismer som
»driic-kenbolt» (s. 54) och rena språkfel som »de hade kunnat sammansatts»
(s. 51) hade lätteligen kunnat undvikas. Uttrycket »själen han öste med
kopparn» (s. 43, i ett Homeroscitat) är varken vidare begripligt eller
vidare poetiskt. Förståeligt i sammanhanget, men störande
genom sin språkvidrighet är uttrycket »samma är förhållandet med en
son sin fader, en moder sin son eller en son sin moder» (s. 30).
Dunklare är redan en fras som: »om originalet till en karaktär–––––-
är inkonsekvent, måste det i tragedien efterbildas inkonsekvent på
ett fullt konsekvent sätt» (s. 32, meningen är: om tragedien vill teckna
en inkonsekvent karaktär, måste dess inkonsekvens konsekvent
genomföras i karaktärsteckningen). Direkt vilseledande blir den språkliga
non-chalancen s. 50: »ty författaren själv bör minst tala i första person»
(i stället för »så litet som möjligt»). Och verkligt gåtfull är hos Norlind
definitionen på gåtan s. 45: »att framställa en sak som finns i en
kombination som förefaller omöjlig att förstå». Aristoteles är klarare: »att
omskriva den sak man menar med en till synes orimlig
ordsammanställning». Överhuvud lider översättarens stil av en viss brist på
precision, som suddar ut skärpan i Aristoteles’ logiska distinktioner och ej
ger en rätt föreställning om den schematiska klarheten i hans didaktiska
prosa. Att närmare demonstrera detta bristande sinne för
framställningens logiska struktur skulle tvinga till alltför skrymmande citat.
Den osäkerhet i interpretationen som översättaren härvidlag röjer har
ibland fört till rena missuppfattningar. Några dylika inadvertenser må
här anmärkas. S. 15 heter det att diktare av en viss typ »blevo
komediförfattare i stället för att skriva på jamber». Men här är det självfallet ej
fråga om det jambiska versmåttet — som ju användes även i komedien
— utan om den jambiska diktgenren: alltså är prepositionen »på»
missvisande. S. 16: »Sent omsider beviljade archonterna körer av
ko-möder, vilka först voro frivilliga». Originalet har: »först sent uppsatte
archonterna komedikörer, under det dessa förut bildats på enskilt
initiativ». S. 23: (diktningen skildrar allmängiltiga händelseförlopp,
historien däremot individuella tilldragelser) »detta senare har
numera skett i komedien», i stället för »denna distinktion framträder
numera tydligt i komedien» (som enbart rör sig med allmängiltiga
intriger). S. 27 f. uppställes bland andra krav på tragediens handling även
att den bör é c h e i n tö p h i l å n t h r o p o n, d. v. s. vara. mänskligt
tilltalande. På det första ställe där termen förekommer kan den till nöds
översättas med »väcka beklagande»; vid denna översättning fasthåller
27. Svensk Tidskrift 1928.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
