Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Framtidens krig. Av T. Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRAMTIDENS KRIG 403
ett spel om kungen; den som blev matt, gav upp. Först om han
ej gjorde så, måste kriget fullföljas, och nu bliva de naturliga
operationsföremålen den besegrades livscentra — detta ord må
här och i det följande användas såsom synonym för de olika
slags »civila» operationsföremål, handelsplatser, industriområden,
huvudstäder, förbindelser etc., som Liddell-Hart åsyftar. I stort
sett ha i den nyare tidens krigföring sådana ytterlighetsutvägar
endast undantagsvis behövt tillgripas.
Kan man säga, att härarna och deras ledare vid bekämpandet
av varandra glömde målet, brytandet av den fientliga nationens
vilja, för medlet, för själva spelet med pjäserna? Det hände, att
så skedde, men det skedde sällan, då politisk och militär ledning
låg i en hand. Man ville nog som i de primitiva och av teorier
oförvillade krigens tid komma åt motståndarens »livscentra»; det
var i detta syfte Napoleon kastade sina härmassor mot Wien, mot
Berlin och mot Moskva. Men för de flesta fältherrar restes ett
förargligt hinder i vägen för besittningstagandet av dessa
»verkliga» operationsföremål: den fientliga hären, nästan
undantagslöst uppställd så, att den täckte vägen till »livscentra». Napoleon,
som vanligen »von Haus aus» slog in den linjeraka vägen mot målet,
fann alltid någonstädes på sin väg den krigsapparat, som
representerade fiendens mots.tåndsvilja, och han förintade den.
Understundom hände det, att fiendens här vek undan; i så fall avvek även
korsikanen ur kosan, uppsökte och krossade det väpnade
motståndet, ty erfarenheten hade lärt honom, att därförutan var en
ockupation av huvudstaden varken definitiv eller nog verksam.
Han behövde ej bombardera några huvudstäder eller hungra ut
civilbefolkningen. Han använde den förkortade metoden att i
kraftiga och snabba slag bryta det samlade motstånd, som i en
kulturstat representeras av krigshären. Han är med rätta kallad
vägledaren inom den epok av krigens historia, som karakteriseras av
de organiserade krigshärarna i deras egenskap av kvalificerade
och till kvantiteten växlande men alltid till massa och rum
begränsade koncentrat av motståndsförmåga. Att han till sist föll,
rubbar ej denna sanning. Han föll nämligen i verkligheten ej 1814,
därför att han förbisåg betydelsen av Paris, hans fall var beseglat
år;et förut, då han besegrats vid Leipzig av en motståndare, som
var honom överlägsen, och som börjat lära sig hans egna metoder.
Hannibal föll likaledes såsom besegrad i slaget, nämligen vid
Zama — här var det, ehuru till tiden före Kristi födelse, likväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
