Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Framtidens krig. Av T. Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406 T. HOLM
görande alltmer. Man skulle kunna våga påståendet, att det låg
utanför möjligheternas gräns, ty parterna voro för jämnspelta,
sedan den momentant uppflammande anfallskraften, som kunde
bölja över än på den ena, än på den andra sidan allt efter
tillförseln av förstärkningar, fått en ekvivalent i ställningskriget,
vilket gav den för tillfället svagare det nödvändiga tillskottet i
maktbalansen. Fronterna stelnade, medan därbakom folkens
djupaste krafter, tagna i anspråk på ett sätt, som icke skådats sedan
folkvandringskrigens tid, utlöstes för att hålla fronterna vid liv.
Vad har alltså skett? Att den operativa strategien nedsjunkit till
en faktor av andra ordningen. 1870—71 års krig var det hittills
sista europeiska stormaktskriget, i vilket den napoleonska
strategien ännu ägde full odh utslagsgivande giltighet, ty det var det
sista, där verkliga operationer voro möjliga. I världskriget, där
man har att göra med fronter, kunde man på sin höjd
åstadkomma en minimal rörelse rakt fråm eller rakt tillbaka.
Avgörandet kunde dessa fronter icke frambringa, ty de kunde ej
ned-kämpa varandra, ej heller nå motståndarens livscentra, som
härarna ömsesidigt täckte. Då Liddell-Hart påpekar maktlösheten
av dessa stridsmedel, har han rätt; den sanningen har även på
svenskt språk både påpekats och kommenterats (av bl. a.
undertecknad i en publikation Världskriget, utgiven 1925).
Det vore en lisa för tanken, som söker en logisk förklaring till
världskrigets långvarighet, om man kunde giva Liddell-Hart rätt
även däri, att en förvirrad felsyn av världskrigets ledande
strateger därtill bure skulden. Men man kan tyvärr icke säga, att
dessa uraktläto något medel, som erfarenheten rimligtvis kunde
ingiva, att nå det, som nu mer renodlat än någonsin framstod
såsom det verkliga krigsobjektet, brytandet av den fientliga
nationens vilja. Det är tyvärr icke sant, att de lämnade oprövade
sådana krigsmetoder, som avsågo att på andra vägar än tvärs
igenom de oböjliga fronterna nå de vitala krafterna därbakom. Här
föreligger ingen anledning eller önskan att taga världskrigets
for-grundsmän i försvar, men det objektiva bedömandet kräver en
erinran om ententens blockad- och Tysklands u-båtskrig, vilka
båda syftade till samma mål: motståndarens uthungring. Båda
pågingo med full kraft redan under det andra krigsåret, och ingen
tvivlar väl numera på att det var denna krigföring, som blev
den avgörande, till ententens förmån, sedan England tidvis —
enligt auktoritativa erkännanden — varit nära uppgiveisen. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
