Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Våra domkapitel. Av Yngve Brilioth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅRA DOMKAPITEL 415
brast, kunde svårligen på besvärsvägen rättas — som
framdrev yrkandet på rent prästerliga bisittare i de tidigare
kyrkolagsförslagen. Den växande klyftan mellan kyrkans liv och de
i kapitlet ensidigt företrädda lärarintressena har bidragit till att
accentuera den rent formella sidan i kapitlens verksamhet. Under
den stora brytningstiden i kyrkans historia på 1800-talet kände
sig domkapitlen i främsta rummet som skolstyrelser — samtidigt
som biskopen ofta hade karaktären av glorifierad skolmästare
mer än av andlig ledare. I våra dagar har det radikalt förändrade
religiösa läget ställt kyrkan inför en mångfald nya uppgifter,
och framtvungit nya, aktivare verksamhetsformer.
Kyrkoledningens plikter inskränka sig icke längre till den trygga
förvaltningen, de måste bli av missionerande art. Biskoparna ha väl i
allmänhet insett de nya kravens ofrånkomlighet — men vilket
stöd ha de att påräkna i sina lekmannakapitel, vilkas medlemmar
genom befordringsordningens tillfälligheter hamnat på sina
ansvarsfulla poster? Samtidigt som domkapitlen förskansat sig inom
sin formella befogenhet, har det nya livet inom kyrkan tagit sig
uttryck i en rad nya frivilliga organisationer, stiftsmöten och
stiftsråd, vilka synas tendera till att övertaga det initiativ, som
icke längre kan utgå från den legala stiftsstyrelsen.
Under tiden 1828—1910 framkommo icke mindre än 28 förslag
till omorganisation av domkapitlen — några av dessa utgjorde
dock endast upprepningar av tidigare försök till frågans lösning.
Gemensamt för så gott som alla dessa förslag är avlägsnandet av
lekmannalektorerna ur kapitlen; dock ha i de flesta tidigare
förslag teologie lektorn bibehållits som medlem, liksom de teologie
professorerna i Uppsala och Lund — sista gången samtliga pro
fessorernas medlemskap föreslås synes vara i 1873 års
kyrkolagsförslag. I de flesta fall har man velat bevara domprostens
självskrivenhet. Däremot växla förslagen med avseende på övriga
medlemmar mellan förordnande genom Kungl. Maj:t och val av
stiftets prästerskap och läroverkslärare. Som en avslutning på den
långa raden kom den sista domkapitelskommitténs år 1918
avgivna förslag. Detta innebär en radikal förändring. Såväl
lektors-söm professorskapitlena skulle försvinna, över huvud taget all
självskrivenheten upphöra. Även domprosten avlägsnas sålunda
ur kapitlen, vilka jämte biskopen skulle bestå av en vice
ordförande — en av Konungen förordnad lekman — samt två olika
avdelningar, en kyrkoavdelning (två präster, en i allmänna värv
31. Svensk Tidskrift 1928.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
