Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Litteratur - Från Finlands ofärdsår. Av Sven Palme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436 LITTERATUR
är det förvånande, vilket rikt källmaterial författaren lyckats till sitt
förfogande sammanföra. Han har förmått att ur detta material med
fin urskiljning frammana stämningsfulla ögonblicksbilder, men också
att med historisk logik och i stora drag ställa händelserna och
personerna i deras rätta sammanhang. Utan att författaren i något avseende
söker att upphöja eller försköna, framträda i detta arbete Kagalen och
dess män enkelt och utan åthävor såsom varmt kännande patrioter,
fyllda av sann medborgaranda och hög fosterländsk offervillighet, och
de framstå sålunda desto klarare, som bakgrunden — den ryska
förtryckspolitiken — är så helt mörk och dyster.
Då mig förunnades att under dessa ofärdsår på relativt nära håll
följa frihetskampen i Finland och då jag väl känner en del av de
detaljer, som författaren för läsaren upprullar, har det varit med
beundran, som jag i hans förträffliga bok återupplevt de gångna orosfyllda
tiderna. Han har därmed skänkt sitt folk ett verk av bestående värde,
vilket också på denna sidan Bottenhavet borde finna förstående läsare.
Professor Reuters bok har givit anledning till en polemik, vilken
delvis rör sig om en fråga, som i våras i Hufvudstadsbladet i Helsingfors
avhandlades i ett par synnerligen intresseväckande artiklar. Redan
under ofärdsårens höjdpunkt diskuterades frågan, om Finland kunde
räddas med anlitande av allenast »det passiva motståndet» eller om man
icke förr eller senare måste tillgripa ett »aktivt» motstånd. Enligt det
passiva, legala motståndets princip skulle ungdomen icke infinna sig i de
olagliga värnpliktsuppropen, domarna icke döma efter olagligt tillkomna
lagar, prästerna icke i kyrkan uppläsa kungörelser om olagligheter, böter
ådömda för förseelser mot olagliga påbud ej frivilligt gäldas o. s. v. Jag
erinrar mig livligt, hurusom därom diskuterades bland de landsförvista
finländska patrioterna i Sverige. Flertalet ville icke söka några
kampmedel utanför den normala rättsordningen, främst bland dessa Mechelin,
men några, bland dem i första hand Konni Zilliacus, framhöllo, att
endast aktiva åtgärder kunde föra till målet. Småningom började dessa
tankar vinna terräng, särskilt bland den bildade ungdomen. Tankarna
mognade till planer, och den 16 juni 1904 small skottet ur Eugen
Schau-mans revolver, och den tsaristiska regimens hänsynslöse företrädare
Bobrikoff fanns ej mer.
I senaste bandet av sitt högeligen förtjänstfulla verk Elva årtionden
ur Finlands historia har Bernhard Estlander gjort uttalanden, som i
viss mån underkänna det passiva motståndets betydelse på bekostnad
av »den heroiska kraften» med »självständighetsförklaringen och
frihetskriget» såsom slutpunkt. Däremot opponerade sig den man, som är
Finlands främste nu levande jurist samtidigt som han med all rätt hyllas
såsom en av dess ädlaste patrioter, nämligen R. A. Wrede. Hans yttrande
kan sammanfattas i följande ord i hans artikel: »Sant är visserligen, att det
passiva motståndet icke allena för sig kunde medföra Finlands oberoende.
Men det förberedde detta oberoende på en tid, då det ej heller med några
andra medel hade kunnat ernås, och hör således till de faktorer,
genom vilka självständigheten slutligen vanns». R. A. Wredes artikel, som
han gav rubriken »Lagen och svärdet», uppkallade Estlander till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
