Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 30 sept. 1928 - Splittring på Balkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 453
stormaktsinflytandet den fredsuppehållande faktorn, som genom en
försiktigt avvägande politik merendels visste förhindra svårare explosioner
av de hopade nationella sprängstoffen. Ur den mer än tioåriga stora
Balkankrisen 1912—23 har däremot framgått ett nytt Balkan, där
stor-maktsförmynderskapet i hög grad är undanskjutet. De många olika
1800-tals-provisorierna äro visserligen avvecklade, men det väntade nya
och fasta jämviktstillståndet synes ännu fjärran.
I den yngsta, minsta och fattigaste Balkanstaten, Albanien, har
nyligen en förändring timat så till vida som den hittills rådande diktatoriska
regimen fått vika för en monarkisk ordning. Diktatorn Achrnet Zogu
har såsom Zogu I bestigit den nyupprättade albanska tronen och har
redan vunnit de betydelsefullaste makternas erkännande av sin nya
ställning. I den mån det nya kungadömet — som sannolikt synes —
kommer att verka konsoliderande på de inre förhållandena är förändringen
ur europeisk synpunkt att hälsa med tillfredsställelse. Monarkien synes
vara den för Balkanfolken naturliga statsformen och bidrager att ge
särskilt deras yttre politik en viss eljest svåruppnåelig grad av
kontinuitet.
Albaniens internationella ställning är däremot sedan Tirana-fördraget
med Italien av hösten 1926 icke längre i minsta mån tvetydig. Landet
är en italiensk vasallstat, och konung Zogu har helt anpassat sin politik
till detta läge. Albaniens egna ekonomiska resurser tillåta heller
knappast en fullt självständig politik, och i valet av beskyddare torde Italien
både ur oberoendets och den materiella utvecklingens synpunkt ha
ansetts lämpligare än grannen i norr.
Jugoslavien har ärvt både en del av den gamla österrikisk-ungerska
monarkiens Balkan-politiska traditioner och en del av dess nationella
splittring. De upprepade officiella påståendena att de kroatiska och
sloveniska befolkningselementen numera fullständigt försonats med den
av serber ledda centralmakten, dementeras upprepade gånger av
verkligheten. De nyligen inträffade morden på kroatiska deputerade i
skupt-sjinan ställde dessa förhållanden i en tragisk blixtbelysning. Den gamle
bondeledaren Stefan Raditj’s död i augusti torde icke komma att jämna
vägen till försoning, vilken alltjämt synes lång och svår.
Men även i sydost möta liknande svårigheter. Den makedoniska
befolkningens missnöje tar sig här helt anarkiska uttryck. Flertalet
make-donier torde önska återförening med det närmast stambesläktade
Bulgarien, men även krav på autonomi resas.
I den inre jugoslaviska politiken lika väl som i den yttre
representeras både fastheten och moderationen främst av monarkien, som i
konung Alexander I har en allmänt aktad och synnerligen skicklig
företrädare. Mer än en gång har hans inflytande hållit tillbaka extremisterna
både inåt och utåt.
Den jugoslaviska staten är dock trots sina många svårigheter att
betrakta som den fastaste av Balkanstaterna. Även i ekonomiskt
hänseende har dess återhämtning varit anmärkningsvärd. Monarkiens yttre
ställning är emellertid ganska bekymmersam. Belgrad-politiken står i
vägen för de italienska strävandena att i östra Medelhavet upprätta ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
