Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Svensk renässanslitteratur. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
496 LITTERATUR
siens alster, diktningen i egentlig mening. Såväl i vissa moderna
litteraturhistoriska läro- och handböcker som i för skolor eller en större
allmänhet avsedda antologier har denna tendens gjort sig tydligt
gällande. Vad skall man t. ex. säga om, att i arbeten av sistnämnda
art saknas för 1500-talet Gustav Vasas brev, för 1600-talet Rudbecks
Atlantika, för 1700-talet Linnés reseskildringar, för 1800-talet Geijers
historiska arbeten! Under sådana förhållanden är det mindre att undra
på, att man icke ansett sig behöva meddela några prov på
exempelvis Esaias Tegnér d. y:s eller Adolf Noreens språkvetenskapliga
författarskap, Lars Johan Hiertas eller Gustav Gassels publicistik, Harald
Hjärnes eller Fredrik Books essaykonst eller Nathan Söderbloms
andliga vältalighet.
I detta sammanhang må påpekas, att man i Norge länge haft en
betydligt allsidigare uppfattning av vad litteratur är, än de nyss anförda
exemplen utvisa. Så t. ex. upptager G. F. Knudsens för de norska
gymnasierna avsedda urval av norsk prosa även författare sådana som
Fritjof Nansen, Gunnar Heiberg, Francis Bull, J. E. Särs, Fredrik
Paasche och Chr. Mikkelsen, och utgivaren betonar i sitt förord
särskilt det formbildande inflytande läsningen av även icke skönlitterära
författare kan hava på ungdomen. Med tillfredsställelse må
konstateras, att man även i vårt land börjat få blicken öppen för dessa
förhållanden. Så t. ex. påbjudes i de nyligen utkomna kursplanerna
för våra gymnasier, att den lästa litteraturen bör »vara ägnad att
belysa samhällsliv och kulturförhållanden» under de behandlade
tidsskedena. En förträfflig anvisning om hur en dylik belysning skall
kunna åstadkommas ger dr Lövgrens urval ur den svenska
renässansens litteratur.
I full överensstämmelse med sin bestämning av den svenska
renässansens innebörd inleder dr Lövgren sin samling med biskop
Tomas’ strofer om friheten och avslutar den med Sinclairsvisan; under
det att de förra ge uttryck för »den starka frihetslängtan, varur den
svenska nationalkänslan småningom växte fram», var den sistnämnda
dikten den svenska stormaktstidens svanesång, den sista reflexen av
den nationella glans, som i ett par århundraden vilat över vårt land.
Inom dessa båda poler rymmes en rikedom av innehåll. Vi möta
historieskrivare alltifrån Ericus Olai till Jöran Nordberg. Johannes
Magnus är representerad genom en för sin författare karakteristisk
folkpsykologisk studie över svenskar och danskar. »De danske strida
med illfundighet» — heter det här — »men de svenske med makt.
De danske taga sig viktiga saker före med stor ord och de svenske
med tysthet». Från hans broder Olaus Magnus äro som prov
medtagna de bekanta skildringarna av vinterns och sommarens strid, av
majfester i forna tider och av ynglingarnas kroppsövningar. Olavus
Petris betraktelser över »historiens nytta» och över »hur krönikor böra
läsas» höra till det som alltjämt studeras med intresse och behållning.
Peder Svarts skildring av Västerås riksdag, Per Brahes teckning av
Gustav Vasa och Olof Rudbecks lovtal över den svenska naturen i
Atlan-tikan saknas naturligtvis lika litet i detta urval som i varje annat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
