Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 5 november 1928 - Regeringen och arbetsfredsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 507
skick som fackföreningarna själva, där det också finns ledare, som äro
befogade att bestämma, och medlemmar, som åtminstone böra foga sig. Den
disciplinära hierarkien ute på arbetsplatserna har emellertid under senare
år i hög grad förlorat sin tidigare autokratiska karaktär, därför att
arbetarna nu veta sig vara arbetsgivarnas merkantila vederlikar vid
förhandlingsbordet, vartill kommer den stigande upplysning och hyfsning i
personligt skick och umgänge, som dess bättre alltmera präglar vår
arbetarklass. Det är därför så långt ifrån fallet, att lönarbetarna
numera i verkligheten äro de förtrampade och underlägsna, att de genom
sin organisatoriska styrka och därav ökade maktkänsla mångenstädes
äro i färd med att underminera företagsledarens auktoritet och
rörelsefrihet. I detta hänseende växla förhållandena i hög grad ute i livet.
Somliga arbetschefer äro begåvade med särskild förmåga att ta sitt
folk och stå i spetsen för vinstgivande affärer, som kunna betala bra.
På sådana arbetsplatser är det ganska lätt att hålla arbetarna vid gott
humör. Andra företag äro i olika avseenden mera missgynnade, och
där bitas hästarna, ty krubban är tom.
Det vore av största intresse att få dessa skiftande förhållanden belysta
vid en konferens, vilket säkerligen skulle bekräfta, att det icke är så
illa beställt med den så att säga inre arbetsfreden, d. v. s. husfriden inom
det svenska näringslivet, som man ibland är benägen att tro. Därvidlag
gäller frågan mindre arbetsgivare och arbetare än arbetarna inbördes.
De kritiska stämmor, som inom den engelska arbetsgivarvärlden höjts
mot Lord Melchetts samförståndsplaner, ha också betonat, att
arbetsgivare och arbetare ingalunda behöva förbinda sig att ej trakassera
varandra, utan spörsmålet gäller att skydda vissa arbetargrupper mot
arbetarmajoritetens övergrepp. Men från arbetsgivarhåll lär man icke
vid den blivande svenska konferensen vilja bringa dessa ömtåliga ämnen
på tal, liksom man väl också sannolikt kommer att undvika så
brännbara ämnen som fackföreningsmonopolismen och arbetslöshetsfrågan.
Socialministern önskar för egen del helt säkert att hålla både
nyssnämnda kapitel och den fortsatta arbetsfredslagstiftningen jämte hela
det komplex av krav, som kretsa kring driftsnämndsdrömmarna och
önskningarna att urvattna den bekanta paragraf 23, utanför
dagordningen samt koncentrera diskussionen enbart på sådana saker, som
sammanhöra med vad man skulle kunna kalla för »hemtrevnaden i
fabriken». Dess främjande är synnerligen betydelsefullt, ty ur denna rent
mänskliga känsla skola till sist spira de stämningar, som bereda väg för
bättre samförstånd vid sidan av organisationsförhandlingar och
avtals-paragrafer.
På lojaliteten hos arbetsgivarsidans företrädare på konferensen kan
socialministern nog lita; de komma förvisso att ställa sig hans
intentioner till efterrättelse. Man kan icke heller betvivla att så är fallet också
med fackföreningsledare i vad ankommer på deras personliga
uppfattning!. Men en annan fråga är, om de på en offentlig konferens
anse sig kunna föra samma uppriktiga språk som t. ex. vid de slutna
socialpolitiska Samkvämen på Sigtunastiftelsen? Här skola de tala
inför galleriet med misstänksamma massor och illvilliga cellbyggare i
37. Svensk Tidskrift 1928.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
