Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 5 november 1928 - Den unga generationen i Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samhällskritiker vid namn Nikolaj Berdjajev har för kort tid sedan
upptagit denna synpunkt och ytterligare framhävt parallellerna. Den
antiromantiska, antiindividualistiska och antiliberala tendensen är
gemensam för båda riktningarna; likaså förefinnes på båda hållen en
stark sympati för kollektivismen. »Endast det kollektiva livet ger
människan tillfälle att aktualisera sina möjligheter». Detta sammanhänger
också med det egendomliga och ofta förbisedda faktum, att den ryska
ungdomen, liksom fascismen, ingalunda är i princip auktoritetsfientlig
utan snarare tvärt om. Man har tvungits till att söka en absolut
auktoritet och har funnit den i den kommunistiska sammanslutningen, i de
liktänkandes kollektivitet — den moderna unitas fidelium. Den kritik
som man kostar på sig riktas blott mot utomstående; om företeelser,
som tillhöra den egna intressesfären, partiets och fraktionens rayon,
gäller vad vår grundlag stadgar om konungens gärningar: de vare från
allt åtal fredade.
Men denna intellektuellt okomplicerade, tekniskt inriktade,
kollektivistiska generation har icke konsekvent genomfört sina principer om
auktoritet och sammanhållning. På ett område, det sexuella, har man i
Ryssland låtit alla spärhakar släppa och glidit uti den rena förvildningen.
Hela den extrema individualism, som man på andra punkter satt som sin
livsuppgift att motarbeta eller helt utrota, florerar här i ohejdad
våldsamhet. Även ryska bedömare medgiva, att i förhållandet mellan könen
efter revolutionen inträtt en brutalisering, som man tidigare över huvud
taget icke trott vara möjlig bland människor. Den nyaste ryska
skönlitteraturen återger upprörande bilder av hur man uppfattar kvinnan
och kärleken inom de revolutionära ungdomssammanslutningarna. Men
reaktionen har heller icke uteblivit. Till och med en man som ledaren
för det allmänna ryska sanitetsrådet, folkkommissarien Semajko, har
offentligen uttalat sin indignerade protest mot det liv, som här betraktas
som det normala. Den nyktra, sträva prosa, som den nya ryska
ungdomen hyllar som den ideala levnadsstilen, bidrar också i sin mån att
förläna det hela en prägel av rent djurisk själlöshet. Hos de ungas
litterära idol, diktaren Sergei Alexandrovitsch Jessenin, fanns ännu kvar
ett drag av vek och mjuk känslighet, som bjärt stack av mot den brutala
våldsamheten i en del av hans senare dikter. Men hans lärjungar ha
i sin praktiska utövning slitit bort även den sista resten av mänsklighet,
och kvar står blott den obehärskade animala driften. Någon avgörande
roll spelar den emellertid knappast. Dess yttringar falla, som fru
Kollontay i sin bekanta bok Arbetsbiens kärlek skildrat det, mellan
sammanträdena i kommittéerna och uppfattas blott som ett slags
tidsfördriv, vilket för individerna djupare sett saknar varje egentlig betydelse.
Till Rysslands rättvisa måste emellertid medgivas, att denna riktning
icke saknat eller saknar motståndare. Det asketiska draget i det ryska
lynnet går nu en gång för alla icke helt att förkväva, om det också
tidvis kan trängas i bakgrunden. Men då det gör sig gällande — såsom
exempelvis för icke länge sedan i en ivrigt diskuterad studentroman
av författaren Gumilevski — tar det numera icke sikte på
allmänmänskliga moraliska värden utan stannar alltjämt inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
