Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 5 november 1928 - Partidiktatur i Kina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aldrig annat än en pappersfiktion. Kina har under de senaste femton
åren i själva verket saknat varje författning, d. v. s. varje rättsligt
system för statsviljans bildande. Statsmakten var prisgiven åt våld
och väld, vilka bägge faktorer visserligen sinsemellan kombinerades
på ett speciellt kinesiskt sätt.
Detta tillstånd lär självfallet icke komma att utan vidare upphöra,
sedan författningen av den 10 oktober 1928 proklamerats till
efterlevnad. Vad som avsetts är också i själva verket mera en
organisation av det segrande Kuomintang-partiet för permanent nationell
maktutövning än en författning, som skall samla alla rikets krafter
till politisk samverkan. Den nya författningen avser sålunda icke en
parlamentarisk demokrati, utan en partidiktatur. I den mån utländska
föredömen följts, ha dessa icke hämtats vare sig från den amerikanska
rättighetsförklaringens eller från den franska revolutionens principer
utan från samtidens Moskva och Rom.
Närmast har man dock följt den avlidne profeten Sun Yatsen’s
läror. För honom gällde det att organisera en partielit, under vars
ledning Kina så småningom skulle utveckla sig till en nationell
socialistisk demokrati. Denna parti-elit blev Kuomintang-partiet, vilket
nu efter mångåriga strider vunnit en mödosam seger och går att
realisera mästarens läror.
Den nya författningen har — följande gammalkinesisk tradition —
vid sidan av de exekutiva, legislativa och judiciella myndigheterna
även att uppvisa tvenne andra självständiga faktorer i statslivet,
nämligen censorsinstitutionen och uppfostrings- eller bildningsverket. Den
förra har urgamla anor. Många av det gamla kejsardömets »censorer»
— den officiella moralens och de politiska sedernas väktare — ha på
sin tid vetat utöva starkt moraliskt inflytande. Institutionens ideella
uppgift är att låta den upplysta allmänna opinionen kontrollerande
påverka regeringsmakten — en uppgift, som enligt kinesisk åskådning
ett parlament ingalunda kan tänkas fylla.
Bildningsväsendets självständiga ställning innebär också en återgång
till äldre kinesiska förhållanden. Den kinesiska bildningens väg har
de senaste tjugu åren varit särdeles törnbeströdd. Kuomintang skall
nu återge den högre andliga kulturen dess rätta plats. Den tänkta
organisationen påminner icke så litet om den pyramidala napoleonska
allomfattande organisation, som på sin tid fick namnet l’Université de
France.
Den legislativa myndigheten är icke ett parlament i egentlig
mening, snarare ett utskott av partiets organisationer. Föredömet är
närmast det ryska sovjet med dess system av uppifrån kontrollerade
»verkställande kommittéer» i allt trängre urval.
Ur den högsta kommittén — den centrala legislativen — framgår
»statsrådet», exekutiv-myndigheten och det egentliga centrala
regeringsorganet. Dettas president är Chiang Kai-shek, Kuomintang-arméns
segerrike generalissimus. Men Chiang’s ställning är ingalunda
jämförlig med Kemal Pascha’s i det nya Turkiet. Han har ingen
diktatorisk makt, och hans kolleger i rådet äro till fullo hans jämlikar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
