Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Riksdagsmannaskapet. Av Ivar Anderson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bland lantmannarepresentanterna finnas några som kunna
räknas till denna kategori. Även några ämbetsmän höra dit. Män
av den typen komma dock ofta för sent in i det politiska
arbetet. Ofta ha de, när de börja sin riksdagsmannabana, nått
den åldern, då deras bästa krafter äro förbrukade. Många av
dem räcka då icke till för de politiskt krävande uppgifter, som
åvila den, som i utskott och kamrar skall företräda en
meningsriktning eller svara för bevakningen av en viss fråga. Så
uppstår även bland dem benägenhet att skjuta ansvaret och
arbetet på »ledningen» och nöja sig med statistens bekväma ehuru
icke särskilt hedersamma roll.
För det socialdemokratiska partiet ställer sig problemet icke
lika svårt. En stor del av partiets riksdagsrepresentanter höra
redan på förhand till yrkespolitikernas kategori genom sin
ställning till partiorganisationen. Andra skiljas så småningom
automatiskt från sin ursprungliga förvärvsverksamhet och måste
inrikta sig på att i det politiska arbetet finna nya
utkomstmöjligheter. Riksdagsarvodet blir för flertalet av dessa kanske den
huvudsakliga inkomstkällan, och för en familjeförsörjare är det
under alla förhållanden ett mycket knappt uppehälle. Deras
tillvaro är ofta osäker, beroende av partiets framgångar och hotad
av konkurrensen om mandaten. Men däri ligger också en mäktig
drivfjäder till personliga ansträngningar för att hävda sin ställning
och bereda väg för framgången — både den egna och partiets.
Vår riksdag har ett icke obetydligt antal arbetarrepresentanter,
som visserligen nödgats släppa kontakten med sitt yrke och blivit
helt beroende av politiska inkomstkällor men som genom
kunnighet, duglighet och samvetsgrant arbete gjort sig förtjänta att
räknas till det slags »yrkespolitiker», som en demokratisk stat
kan skatta sig lycklig att äga. Andra representanter med
teoretisk skolning, för vilka politiken också är den enda eller
huvudsakliga uppgiften, tillföra partiet den nödvändiga formella
kapaciteten och teoretiska sakkunskapen. Man får icke underskatta
den betydelse för det socialdemokratiska partiets maktutvidgning
på olika områden, som tillgången till denna på politiska
uppgifter helt inriktade stab av partimedlemmar utgör. Det går
inte i längden att mot densamma ställa blott politiska amatörer,
huru dugande de än äro på sina speciella yrkesområden.
Ledningen av riksdagsarbetet och därmed också det avgörande
inflytandet kommer mer och mer att läggas i händerna på dem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>