Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Cicero. Av S. Neander Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
564 LITTERATUR
föreisen. Hans andliga mått äro oftast för små för att han skulle kunna
väcka entusiasm eller begeistring. I den vilda och våldsamma tid då
under mycken ve och vånda den praktfulla politiska storhet skapades
vilken efter hand fick namnet »det romerska kejsardömet», finna vi
Cicero som den präktige och intelligente borgarsonen, vilken med alla
till buds stående medel försöker bli en fin karl och visa sig som en
sådan.
Det är troligt, att Marcus Tullius Cicero i en annan stat och under en
annan tid skulle kommit i tillfälle att spela en roll, som hade varit
honom mera lämplig och för vilken hans rika förutsättningar på alla andra
områden än just det politiska skulle gjort honom skickad. Han ägde en
även för en man av latinsk ras sällsynt klar hjärna och denna
lätt-vinta begåvning, som man i vår tid stundom brukar beteckna med termen
journalistisk. Men han var mer än så. Han var filosof och
vetenskapsman, och även om han till stor del tyckes ha varit i avsaknad av ett
djupare och originellare geni, skulle han i en filosofisk läroanstalt eller
på en universitetskateder ha gjort både sitt land och sin samtid stor
heder. Som författare var han en av världens allra största
formkonstnärer, och även om denna talang aldrig riktigt har blivit förstådd av
de germanska folken med deras notoriska förkärlek för det flytande,
grumliga och formlösa i alla psykiska yttringar och speciellt i
litteraturen, så är dock detta nog för att hans namn hos människorna av
hans egen ras aldrig skall kunna glömmas, lika litet som de eleganta
kadenser och satsbyggnader, som han uppfunnit och lancerat, skola
kunna förgätas, så länge ännu ett latinskt språk talas och skrives.
Jag noterar som en egendomlighet, att det fascistiska Italiens mest
bekante politiske vältalare, partisekreteraren Turati, i sina nästan varje
vecka hållna folktal allt fortfarande i detta år 1928 till sina åhörares
förnöjelse bygger ciceronianska perioder och disponerar sina tal enligt
de mönster Cicero framlagt som efterföljansvärda för talarkonstens
utövare. — Lägger man till alla dessa här ovan angivna talanger och
färdigheter, att Cicero själv var den romerska antikens störste vältalare
och Roms kvickaste och slagfärdigaste advokat och att han därtill var
en märklig filosofisk popularisator, som för första gången verkligen på
allvar bragte Rom och västerlandet i kontakt med den hellenska
filosofien, så torde man därmed ha angivit gränserna för hans geni liksom
för hans historiska och kulturhistoriska betydelse.
Den politiska genialitet och färdighet, varöver han själv var mycket
stolt, torde däremot icke ha varit synnerligen djupgående, och även om man
i likhet med Gaston Roissier kan anse, att Theodor Mommsen har
bedömt honom för hårt, när han kallar honom en »notorisk politisk
vind-bo jtel», så har man därför ingen anledning att helt ge sitt bifall åt den
»Ehrenrettung», Boissier själv försöker och varmed så många av
Ciceros fel göras till förtjänster. Icke heller Boissier kan emellertid undgå
att framhålla bristerna i Ciceros temperament, och tar man alla dessa
brister med i beräkningen, när man bedömer mannen, behöver han
därför icke framstå som en osympatisk figur, under det att det däremot
å andra sidan kommer att synas tämligen självfallet, att han inte dugde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
