Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10 december 1928 - Balkanhärvan och världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
håll åse och stundom även taga del i den rad av spännande äventyr,
som fyllde den unga statsbildningens historia. Till sitt tidigare arbete
Elf Jahre Balkan (1890) har han nu lagt en samling minnen Aus
bewegter Balkanzeit 1879—1918, där han jämte åtskilligt
annat även skildrar Bulgariens inträde i och utträde ur världskriget.
Samtidigt har den franske slavisten överste Lamouche, vilken under
åren 1904—13 i Macedonien och Konstantinopel tjänstgjorde i den
internationella missionen för gendarmeriets reorganisation, under titeln
Quinze ans d’histoire Balkanique (1904—1918)
publicerat resultaten av sina studier och erfarenheter, bl. a. behandlande den
macedoniska krisen och den ungturkiska revolutionen.
Förbluffande är att finna denne fransman, i bestämd motsats mot
den uppfattning, som i allmänhet — förklarligt nog ur politisk
synpunkt — behärskar hans landsmän, energiskt förfäkta Bulgariens sak i
Balkanpolitikens kärnfråga, det macedoniska problemet. För honom
står det utom allt tvivel, att de slaver, som utgöra huvuddelen av det
egentliga Macedoniens befolkning, äro bulgarer och icke serber. Han
går t. o. m. ända därhän, att han visserligen icke gillar men så gott som
ursäktar det ödesdigra bulgariska överfallet den 29 juni 1913 på de
serbisk-grekiska bundsförvanterna i det nyss avslutade kriget mot
turkarne, inledningen till det andra Balkankriget, som berövade Bulgarien
huvudvinsten av dess vunna segrar. Så som han ser saken, önskade
både serber och greker kriget, men förstodo att låta sig anfallas. »Man
skulle kunna tro», skrev franske ministern i Sofia åtta dagar före
utbrottet, »att den serbiska regeringen, litande på det stöd den kunnat
försäkra sig om, vill kriget, samtidigt som den låter Bulgarien bära
ansvaret därför». Lamouche spar ej heller på kritik av
stormaktspolitiken, som försummade möjligheten att genom modifikationer av
Bukarestfreden 1913 mildra motsatserna. Han ser bl. a. i denna fred en källa
till uppmuntran av den serbiska nationalismen och därmed till det
»nålstygnskrigstillstånd» mellan Serbien och Österrike, som ledde till
Sarajevo dramat — onekligen en påfallande objektiv synpunkt hos en
fransk författare.
Det vore onaturligt, om han ej skulle skarpt klandra den politik, som
förde Bulgarien in i världskriget på Frankrikes fienders sida, men sedan
detta skett, går han frimodigt till rätta med den uppfattningen, att det
därvid skulle begått en internationell förbrytelse — det leddes helt
enkelt, menar han, av samma slags politiska bevekelsegrunder som
Italien, Rumänien och Grekland, i viss mån t. o. m. England och
Förenta Staterna! Återvinnandet av det genom Bukarest-freden förlorade
bulgariska Macedonien var ett icke mindre legitimt mål att eftersträva
än t. ex. för Italien förvärvet av Trieste.
Beträffande förloppet av de båda stormaktsgruppernas tävlan om
Bulgarien både före och efter krigsutbrottet ha bägge författarna och
särskilt Mach — vilken som bilagor avtrycker en del av sina konfidentiella
rapporter till Kölnische Zeitung — åtskilligt av värde att förtälja. Det
har bl. a. sitt intresse att här in concereto kunna följa storpolitikens
och storfinansens fruktbärande samverkan. Utfattigt efter de båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
