Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10 december 1928 - Arbetsfredskonferensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhandlarskrået, där man dagligen och stundligen har tillfälle att träffas och
inom vilket möjligheten till tankeutbyten icke torde vara helt begränsat
till det officiella paraderandet av den obligata argumenteringen vid
förhandlingsbordet. Men hade man kommit in på realia, så hade
säkerligen den ömtåliga samförståndsstämningen ögonblickligen
förflyktigats, och därför var det förmodligen bäst som skedde. Man
frågar sig emellertid, hur i så fall det skall gå i framtiden, och
om ej så lätta skyar skola drivas spårlöst bort, när det verkliga
ovädret kommer.
Inför detta perspektiv är det givetvis av största vikt att begagna
samförståndsstämningen så väl och så snabbt som möjligt. Ifråga om
de aktuella konflikter, som hota, är det säkert en otillbörlig optimism
att tro på dess inverkan. Där man däremot borde kunna vinna
något, vore beträffande de institutioner, vilka reglera förhållandena
på arbetsmarknaden; och detta kommer att närmast vila på den
delegation, som blev den synliga frukten av konferensen. Den kommer
emellertid att behärskas av representanterna för de stora arbetsgivar-
och arbetareorganisationerna, av förhandlareskrået sålunda, vilket,
jämte sitt appendix inom det officiella förlikningsväsendet visserligen
har sina stora förtjänster men också är en av de mest konservativa
och byråkratiska institutioner, som vårt nuvarande samhällsliv
känner. Vad man än inbördes må tvista om, är man lika enig på alla
håll att avvisa »inblandningar» eller nyheter utifrån. Det är
synnerligen karakteristiskt, att det enda positiva uppslag, som framkom
under konferensen, nämligen disponenten Storjohanns förslag om en
nämnd för opartisk utredning av konfliktsituationer, lika vänligt som
bestämt omedelbart avvinkades av de båda cheferna för Svenska
Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen.
Det är under sådana förhållanden tyvärr mycket möjligt, att den
nya arbetsfredsdelegationen endast blir en ny upplaga av den gamla,
vilken förolyckades mera på grund av egen oförmåga att åstadkomma
något resultat, än genom den förra regeringens bekanta politik i
arbetsfredsfrågan. Skall ett resultat vinnas denna gången, måste ej blott
den allmänna mening, som utkristalliserats i samförståndsstämningen,
med kraft utnyttjas, utan också en bestämd plan, grundad på insikter
om vad som kan och bör göras, finnas hos regeringen och främst
socialministern. Från delegationen torde man eljest förgäves få vänta på
något nytt. Angående förefintligheten av ett sådant regeringsprogram ha
i skrivande stund inga upplysningar lämnats. Men härpå beror mer än
på något annat, hur socialministerns initiativ i framtiden kommer att
bedömas.
Från folkfrisinnat håll har det klagats över, att den nuvarande
regeringen skulle ha sprungit bort från de tidigare positioner ifråga om
arbetsfredspolitiken, vilka då kritiserades såsom ej tillräckligt
framskjutna. Det förefaller vara en synnerligen obefogad klagan från dem
som hindrat tillkomsten av en regering, vilken skulle gjort det på ett
helt annat sätt möjligt att driva en målmedveten och kraftig
arbetsfredspolitik. Vad som lades den förra regeringen till last var dess vacklande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
