- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Nittonde årgången. 1929 /
17

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tio år efteråt. Av fil. d:r Verner Söderberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förelegat färdiga i tryck. Ingen av de vid överlämnandet
närvarande hade, berättar sir Henry Wilson, då ännu läst dem i
sammanhang. Själv fick han, den brittiska
förhandlingsdelegationens främste militärexpert, sitt exemplar först på kvällen den 8
maj, alltså 27 timmar senare än tyskarna. Man kan lätt
föreställa sig vilka förvanskningsmöjligheter en så brådstörtad
slutredigering måste medföra, och därav föranleddes sedermera en
del beaktansvärda tolkningssvårigheter vid fördragstillämpningen.
Dessa tolkningssvårigheter kunna alltjämt komma att spela en
betydande roll, t. ex. vid de till nya förhandlingar hänvisade
frågorna om krigsskadeståndets fixering och påskyndande av de
ockuperade Rhenlandszonernas utrymning.

Den territoriella ny indelning av Europa fredssluten efter
världskriget medförde har givetvis under det gångna årtiondet ej
blivit föremål för några nämnvärda rubbningar, men det är endast
i fråga om västra Europa den kan sägas ha vunnit i stabilitet.
Där bekvämade sig Tyskland genom Locarnoavtalen 1925 till
ett faktiskt avsvärjande av alla revanchetankar rörande
Elsass-Lothringen och Eupen-Malmédy, och Frankrike, som 1919
motvilligt lät kravet på Rhengränsen falla och lät sig åtnöjas med
en brittisk-amerikansk östgränsgaranti, vilken kort därpå blev
till intet genom amerikanska senatens ratifikationsvägran,
lyckades i Locarno vinna åtminstone den brittiska garantien. Elsass
har sålunda för avsevärd tid framåt upphört att vara ett
internationellt problem, men likväl existerar en kinkig och svårlöst
elsassisk fråga, låt vara inom den franska inrikespolitikens ram.
Förfranskningen av det återförvärvade landområdet forcerades
oklokt, och en lokal reaktion kunde då ej utebli. Missnöjet i
Elsass sträcker sig för närvarande vida utanför det för rent
separatistiska strävanden misstänkta Heimatbund, och
autonomirörelsens bekämpande med tidningsindragningar och
förräderiprocesser har ej haft åsyftad framgång. Elsassarna ha den
oturen att mot sig uppkalla misstro ej blott inom nationalistiska
franska kretsar, utan även på radikalt håll, där man ser snett på
de kyrkliga kretsarna och deras aversion emot den religionslösa
lekmannastaten. Traditionella franska centraliseringstendenser
bryta sig mot ett elsassiskt autonomikrav, som bottnar i denna
gränsbefolknings benägenhet att främst känna sig som elsassisk
i motsats till både tysk och fransk. Mot dessa elsassiska
»regionalistiska» tendenser har i Paris ställts slagordstesen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:17:18 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1929/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free