Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Tio år efteråt. Av fil. d:r Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Frankrikes odelbarhet», vari på många håll inlägges en för elsassarna
odräglig innebörd av centralistisk uniformitet. Genom att i sin
ministär upptaga en moderat elsassare, Oberkirchner, har
Poincaré visat sig behjärta frågans stora räckvidd och önskvärdheten
av en uppgörelse i godo, men en sådan försvåras av
ytterlighetsmännen, på ena sidan de längstgående autonomisterna, vilka
ej ryggat tillbaka för valsamverkan med kommunisterna, och
på den andra »odelbarhetens» zeloter, vilka för närvarande yrka
på tvångslagar mot de elsassiska »sinnfeinarna». En stor
Elsassdebatt i franska deputeradekammaren fram på nyåret väntas
skola ge de olika ståndpunkterna tillfälle att precisera sig.
Fredssluten för tio år sedan inneburo, åtminstone enligt
Wilsons mening och hans programpunkters ordalydelse, en dom
över det gamla allianssystemet, vilket skulle ersättas av en för
alla gemensam samverkan i Nationernas förbund. Det gångna
årtiondet har emellertid sett ett nytt allianssystem uppbyggas
eller åtminstone grundläggas, vilket med det gamla delar den
betänkliga tendensen att söndra Europas folk i skilda läger till
fara för världsdelens fred. Frankrike har här gått i spetsen,
och misstro mot Tyskland har varit den drivande kraften. Den
franska misstroendepolitiken, vilken för övrigt fått ymnig näring
genom konservativa tyska kretsars envisa motstånd mot
Rathenaus, Wirths och Stresemanns »uppfyllelsepolitik», gjorde det
före 1914 neutrala Belgien till en Frankrikes bundsförvant och
sökte ersättning för den forna fransk-ryska alliansen i
defensivavtal med Polen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Motsvarande
misstro, särskilt mot det i Trianonfreden svårt stympade Ungern,
framkallade Lilla Ententen mellan Tjeckoslovakien, Jugoslavien
och Rumänien. Gemensam fara från det bolsjevikiska Ryssland
ledde till ett försvarsförbund mellan Polen och Rumänien och
polska försök att åstadkomma en polsk-baltisk entente,
sträckande sig över Lettland och Estland ända upp till Finland.
Denna sistnämnda allianstanke har emellertid ej kunnat
förverkligas, beroende dels på den kroniska konflikten mellan Polen
och Litauen, dels på finländska betänkligheter, vilka framträtt
i form av vacklande mellan en äventyrligt storpolitisk baltisk
och en strängt neutral skandinavisk orientering. Nere på
Balkanhalvön strävar Italien under Mussolinis ledning att uppbygga
ett nytt allianssystem. Albanien har blivit nära nog ett italienskt
protektorat, en Roms sydliga utpost mot Jugoslavien, Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
