Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 15 jan. 1929 - Sockret och världsmarknaden - Manövrer kring Kellogpakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
situationens nyckel ej att söka i dylika åtgärder utan i en förändring av
bestående art inom världsproduktionen.
I vad mån de, som sålunda bli lidande av revolutionen på
världsmarknaden — och om en sådan kan man i detta fall med fullt fog tala
— böra komma i åtnjutande av någon nödhjälp, är en annan sak. Mer
än om ett fåtal kan det naturligen ej bli fråga och ej heller om några
stora belopp. Ty i likhet med de flesta revolutioner drar även denna
med sig en reaktion, som förr eller senare begränsar dess verkningar.
Vill man sedan betrakta verkningarna på längre sikt, blir summan, att
den ökade produktionen stimulerar ej blott sockerkonsumtionen, utan
även produktionen av varor, för vilka sockerländerna kunna disponera
ökad köpkraft.
Manövrer kring Kelloggpakten. Amerikanska senaten beslöt den 15 januari i år att
ratificera den s. k. Kelloggpakten om bannlysning
av kriget som redskap för nationell politik. Beslutet hälsades med en
viss lättnad men utlöste ingen storm av hänförelse. Den historiska
tilldragelsen torde ej ha filmats, såsom fallet var den 27 augusti i
fjol, då pakten i Paris underskrevs av ombud för femton stater och
dominions. Senatsbeslutet var slutpunkten i en serie föga tilltalande
manövrer och uppfattades av de närvarande säkerligen ej som någon
plötslig övergång från krigets järnålder till fredens tusenåriga rike,
snarare helt prosaiskt som en seger, vunnen av senator Reed över
senator Borah. Den sistnämnde hade nämligen liksom utrikesminister
Kellogg och president Coolidge påyrkat ratifikation utan några som
helst förbehåll. Senator Reed däremot hade med frenetisk iver
kämpat för att ratifikationen skulle åtföljas av något slags manifesterande
av Monroedoktrinens orubbade ställning som högsta norm för
amerikansk utrikespolitik. Han hade ej några som helst utsikter att vinna
senatens majoritet härför, men han hade i alla händelser lyckats att
kring sig samla mer än en tredjedel av den höga församlingen i sin
opposition mot renhårig ratifikation utan några förbehållsliknande
uttalanden. Den erforderliga tvåtredjedelsmajoriteten kunde därför ej
uppbringas, och resultatet blev därför en tvetydig kompromiss.
Senatens utrikesutskott fick i uppdrag att i ett betänkande formulera
en restriktiv tolkning av innebörden av ett ratifikationsbeslut,
samtidigt dock betonande, att denna tolkning ej borde uppfattas som ett
officiellt förbehåll. Utskottets tolkningsbetänkande utgick från den
under förhandlingarna på europeiskt initiativ proklamerade satsen, att
avstående från kriget som redskap för nationell politik självklart ej
finge innebära avstående från varje nations oemotsägliga rätt till
självförsvar. Betänkandet fastslår vidare, att under självförsvar
inbegripes »varje handling, som med hänsyn till Monroedoktrinen måste
företagas». Dessutom underströks i betänkandet, att fördraget ej
påverkade Förenta staternas handlingsfrihet vid skyddandet av
amerikanska medborgare utomlands samt att krigiska åtgärder fingo
tillgripas, om tredje part bryter fördraget. Det var i samband med ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
