- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Nittonde årgången. 1929 /
90

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk opinion om Frankrike och Tyskland efter 1870. Av Gustaf Jacobson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bort, kvarstår tillräckligt av reell kärna, för att man skall ha
rätt att beteckna det hela som en nyorientering i svensk politik,
ett officiellt upphävande av de föregående årtiondenas ofruktbara
demonstrationspolitik och isolering gentemot det nya Tyskland.
Den nya vänskapen köptes dock icke med uppoffring av den
gamla med Danmark. Konung Oscars väg till Berlin gick över
Köpenhamn. Det lider intet tvivel, att konungen under sina
timslånga samtal med Bismarck berörde Pragfredens § 5 — fast
även denna gång utan framgång. Ingen kunde tvivla på att
Oscar II alltjämt var en uppriktig vän till Danmark — skillnaden
mellan hans politik och den gamla tvättäkta skandinavismens
var den, att vänskapen med Danmark icke fick stå i vägen för
den med Tyskland, även om han misslyckades i sin medlarroll.

Om man sålunda i viss mån kan tala om ett utrikespolitiskt
genombrott 1875, så får man icke förbise, att mycket ännu fanns
kvar av stämningen från 1870. Aftonbladets utgjutelser äro
bevis härpå. Särskilt den äldre generationen hade helt naturligt
svårt att orientera sig i den nya riktningen. År 1877 utgav
Henning Hamilton en bok om Frankrike och Tyskland 1866—1874;
den röjer en omisskännlig strävan till objektivitet, i varje fall vida
mer än samme förf:s tidigare utgivna arbete om Kriget 1866,
men i slutreflexionerna sticker den gamla oviljan mot Tyskland
fram: förf. anser Frankrikes revanchebegär berättigat, och han
ser i Tyskland erövrarstaten, som har svårt att avbryta den
beträdda banan och alltid är en fara för freden i världen. Henning
Hamilton sände sitt opus till den gamle f. d. utrikes-statsministern
frih. Albrekt Ihre och fick av honom ett svar, som är ganska
betecknande för den gammalliberala generationens syn på
Bismarck. »Bismarck har aldrig varit föremål för min politiska
dyrkan. Han står väl ännu upprätt med sin illa hopkomna
enhetsbörda på skuldrorna, men socialism, partikularism och
jesuitism tyckas vara ivrigt sysselsatta att väva en Nessusskjorta
åt vår moderne Hercules».

Till denna traditionella inställning mot Tyskland och
motsvarande franskbeundran hos de äldre kom hos en yngre generation
en ny våg av inflytelser från Frankrike i och med den litterära
naturalismen och den därmed intimt förbundna politiska
radikalismen på 80-talet. Comte och Taine, Zola och Maupassant
blevo det nya släktets koryféer. I den av Arvid Ahnfelt utgivna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:17:18 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1929/0094.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free