Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Svensk opinion om Frankrike och Tyskland efter 1870. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svenska konservativa kretsar — hans stora tal mot
socialdemokraterna 9 okt. 1878 betecknas i Nya Dagligt Allehanda som »ett
av de till sitt innehåll betydelsefullaste och till sin form
lyckligaste han någonsin hållit». Å andra sidan är det en bekant sak,
i vilket nära samband den uppväxande svenska socialdemokratien
stod till den tyska med hänsyn till åskådning och organisation.
Även på det litterära området voro de tyska impulserna
betydande — vid sidan av dem från Frankrike och andra länder.
Schopenhauer, Hartmann och Nietzsche voro idoler för stora
skaror inom 80- och 90-talens generationer; Viktor Rydberg,
Gustaf Fröding och Per Hallström äro goda men visst icke enda
exempel på författare, hos vilka tyskt inflytande kan spåras. I
ännu större förbindelse stod den svenska vetenskapen till den
tyska. Namn äro här överflödiga, ty det gäller så gott som
alla discipliner: naturvetenskap och medicin lika väl som
språkforskning, teologi, juridik och statsvetenskap — minst kanske om
historien, om också Rankes namn starkt dominerar. Ett tidens
tecken var, att tyskan 1873 gjordes till det grundläggande språket
vid de svenska läroverken. Dock är att märka, att det inom vissa
universitetskretsar på 1890-talet inträdde en reaktion mot det
nästan allenarådande tyska inflytandet i form av en stark
dragning åt England; särskilt var detta fallet med den s. k. Hjärneska
skolan i Uppsala.
Men vi återvända till politiken, som ändå ytterst är den
avgörande opinionsbildande faktorn. Det var den bismarckska
politikens kraft, skicklighet och framgångar, som hos oss liksom
annorstädes väckte aktning och beundran och verkade med
attraherande makt. Eftervärlden har ju lättare än samtiden att
konstatera den bismarckska politikens systematiska inriktning på
freden, men även samtiden måste nolens volens ändra sin
uppfattning av Tyskland såsom den för freden ständigt hotfulla
erövrarstaten. »När man såg, hurusom Tysklands regering av fri
vilja satte en gräns för vidare erövringar, när man såg, hur
härskaren över dessa väldiga och tappra arméer använde sin oerhörda
makt till fredens bevarande, när man slutligen insåg, att det
nyskapade tyska riket var det säkraste försvaret mot ryskt barbari och
rysk erövringslusta — då ställde sig hela Europa, med undantag av
det oförsonliga Frankrike och det hotande Ryssland, på den
numera rättvisa och hovsamma tyska utrikespolitikens sida». Det
är Aftonbladets ord i nekrologen över kejsar Wilhelm 1888 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
