- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Nittonde årgången. 1929 /
95

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk opinion om Frankrike och Tyskland efter 1870. Av Gustaf Jacobson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stormakten i söder antog nu mindre dimmiga konturer än i
1870- och 80-talens trevare och pia desideria. Är 1902 utgav Sigfrid
Wieselgren sin märkliga broschyr, Allians eller isolering, vari
Sveriges hittills förda isoleringspolitik underkännes såsom borgen
för fosterlandets trygghet och i stället förordas ett allianssystem
med våra skandinaviska grannar i första planet, med alla
germanska stamförvanter i andra planet. År 1906 är Rudolf Kjellén
inne på samma ämne i ett föredrag i Uppsala om Småstaternas
problem; han finner för Sveriges del lösningen i anslutningen
till Tyskland, men icke till de skandinaviska grannarna. »Som
det nu är, stänger Skandinavien vår utsikt till Germanien».
Slutligen kom Pontus Fahlbeck med förslaget om ren anslutning till
trippelalliansen (Svensk och nordisk utrikespolitik, 1912).

En ställning för sig inom opinionen intog Harald Hjärne. Han
hyste till Tyskland liksom till Frankrike varken kärlek eller hat.
Betecknande är hans erkännsamma men nyktra uppfattning av
Bismarck: vad han mest uppskattade hos denne var »den
antika själsfriskheten», den självständiga och aldrig slappnande
utvecklingsförmågan, modet att taga ansvar och ringaktningen
för stelnade traditioner, men den oöverträffade mästaren ville
han icke se i honom, lika litet som i någon annan dödlig. All
känslopolitik låg Hjärne fjärran. Att bygga en svensk anslutning
till Tyskland på gemensamma historiska minnen var tomma
illusioner; i en berömd replik till Kjelléns vackra ord om »det tyska
folk, som räknar vår Gustav Adolf även bland sina
nationalhjältar», framhöll Hjärne, att det i Tyskland finns ett stort och
inflytelserikt parti, som tvärt om i Gustav Adolf har ett av sina
mest förhatliga minnen. Men ännu mindre vill han bygga en
sund germansk samkänsla på dunkelt rasmedvetande och därav
betingade fördomar mot andra folk. »Det har syndats», skrev han
i en mästerlig uppsats om Germansk samkänsla (Svenska
Dagbladet 17 dec. 1900), »och skrävlats så mycket i den överspända
germanismens namn, ej minst i det moderna Tyskland, att man
med allt erkännande av frändskapsbandet blir något kritiskt
stämd mot försöken att draga för långa växlar på denna
familjefond». Men minst lika starkt ogillade han »det narraktiga
fransoseriet eller pariseriet, som hos alla germanska folk har utgjort
de nationella svaghetstidernas modevurm och särskilt bland oss
svenskar har grasserat så ofta och i så skiftande former till skada
för den äkta franska kulturens rättmätiga uppskattning». För

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:17:18 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1929/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free