Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Den tyska interventionen i Finland 1918. Av Georg Schauman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Kreuznach den 26 november och som av Hjelt ingående
relaterats i hans memoarer Från händelserika år (II, s. 55 ff.).
Det är att märka att Hjelts anhållan om tyska truppers
landstigning i Finland eller om åtminstone ett snart besättande av Åland,
likasom tidigare framställningar i samma riktning, grundade sig
på tanken, att Finland borde »bilda en självständig stat i nära
anslutning till Tyskland», samt på förutsättningen, att Tyskland
befunne sig i krig med Ryssland. Situationen hade emellertid till
följd av bolsjevikernas övertagande av makten i Ryssland och
ryska arméns sönderfall just vid denna tidpunkt ändrats, i det att
vapenvila stod för dörren såsom förberedelse till vapenstillestånd
och slutligen fred mellan de båda fientliga makterna. Tyskland
kunde icke längre tänka på att med vapenmakt medverka till Finlands
lösslitande från Ryssland, men det kunde vid
fredsunderhandlingarna förmå Ryssland att erkänna ett genom en tydlig och
bindande viljeyttring självständigt vordet Finland och därjämte
uppställa villkor, som gjorde upprätthållandet av självständigheten
möjligt, främst bortdragandet av de ryska stridskrafterna från
Finland. Tyskland kunde vidare utlova fortsatta vapenleveranser
och den i Tyskland utbildade finska jägarbataljonens överförande
vid läglig tidpunkt till Finland för skapande av ordning och en
blivande finländsk armé. Efter dessa linjer gick också
Ludendorffs svar; så tänkte han sig, såsom han i skrivelse till
statssekreteraren för utrikesärendena v. Kuhlmann uttryckte sig,
»Finlands anslutning till Tyskland» (v. Hülsen, s. 260). Det kan i
förbigående förtjäna framhållas, ehuru det egentligen faller utom
ämnet, att det direkta upphovet till Finlands
självständighetsförklaring stod att söka i Ludendorffs anvisningar vid
överläggningen med Hjelt och v. Bonsdorff den 26 november 1917.
De underhandlingar, som hittills förts från finländskt håll med
tyska här- och utrikesledningen, hade gått i den på grund av
förhållandena i Finland hemligt verkande »centralkommitténs
för Finlands befriande» namn, således mer eller mindre
inofficiellt. Först natten mot den 27 november tillsatte lantdagen såsom
innehavare av högsta makten — med 100 röster mot 80 — en
regering med P. E. Svinhufvud som chef. Denna regering
fullföljde emellertid samma politik som den kommitté och de
medborgarkretsar, på vilkas uppdrag underhandlingarna med de
tyska myndigheterna tills vidare bedrivits. Med stöd av en
den 15 december 1917 daterad fullmakt av Svinhufvud, vill en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
