- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Nittonde årgången. 1929 /
139

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Adelsjunkrar, brukspatroner och präster. Av Carl Hallendorff - Vivi Horn f. Ankarcrona: Herrarna till Runsa - Ada Rydström och Gerhard Hafström: Boken om Tjust. VII - Hugo Hamilton: Hågkomster - Marika Stjernstedt: Mitt och de mina - Signe Taube f. Wennerberg: Prostinnan - Teodor Holmberg: Människor och kulturbilder från 1800-talet - Paul Peter Waldenströms minnesanteckningar 1838—1875 - George Scott och hans verksamhet i Sverige. II. Handlingar, tal och brev. Utg. av Gunnar Westin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

men också intet vid den allmänna diskussionen som regel mindre
ihågkommet än den kyrkliga och religiösa omvandlingen. Det är
alldeles säkert icke endast avståndet, som vållar, att för vår betraktelse
tiden kring 1830 förefaller i förteelser, livsyttringar och strävanden
ungefär lika enhetlig, lika enkelt färgad, som vår egen tid däremot
ter sig sönderbruten och växlande i alla spektrets nyanser. Härvid
har förändringen på det kyrkliga området intagit en central plats.
Männen av 1809 och deras närmaste generation levde ännu under den
åskådning, som nedärvts sedan 1634 och sist utformats i de främsta
orden av 1772 års regeringsform: »enighet i religionen och den rätta
gudstjänsten är den kraftigaste grundvalen till ett lovligit, samdräktigt
och varaktigt regemente», varför konung, ämbetsmän och alla
undersåtar skulle bliva vid kyrkans bekännelse »så att kyrkones rätt bör
styrkas, oskaddan allan konungsligan rätt, kronones och all Sveriges
allmoga». Att föreskrifterna uttunnades och omplacerades i 1809 års
regeringsform samt fingo ett komplement genom stadgandet om
konungens plikt att värna samvetsfrihet (§ 16), innebar ingen principiell
förändring, kyrkligt sett var svenska folket en enda kropp lika väl
som politiskt. De meningsskiljaktigheter i kyrko- och trosfrågor, som
i bland skymta, voro liksom de politiska men i högre grad än dessa
allenast ett skum på ytan. Tar man del av sådana undersökningar
som Wichmans om oppositionen mot Karl Johan, Härnelius’ om
bondeledaren Hans Jansson eller exempelvis Karl Warburgs bok om J. G.
Richert, kan man icke betvivla, att Anckarsvärd, Crusenstolpe och
själva Aftonbladet till trots hade den mycket bullrande oppositionen
inga djupa rötter hos den verkliga allmänheten. Annorlunda blev det
först, när religiösa spörsmål satte brand i sinnena. Det gav väckelser,
som folket kände djupt, och de sträckte sina verkningar vida.

Det blev sed hos de religiösa opponenterna att tala om den
dåtida svenska kyrkan som försänkt i dödens sömn. Man borde nog
hellre talat om den skyddade idyllen med fridfullt speglande vatten,
ungefär som den kan anas mera än direkt utläsas i boken om
Lidköpingsprostinnan, Gunnar Wennerbergs moder. Helt ostört var
emellertid lugnet icke, ty allmogens läsarerörelser ute i bygderna och en
del sockenprästers därav påverkade nitälskan vållade stiftsstyrelserna
esomoftast ej mindre bekymmer än Strauss’ beryktade Leben Jesu
och utkolporterandet i vårt land av dess förskräckliga irrläror. Men
biskoparna voro vaksamma mot tidens farliga tecken, och genom
lämplig blandning av myndighet och överseende mildhet kunde de
vanligen sörja för, att där icke inträffade det värsta av allt i en lugn
tid nämligen några offentliga skandaler.

1840-talet gjorde totalt slut på fredligheten, ty då bröto strömningar
fram, mot vilka varken stränghet eller lämpor eller båda i än så klok
förening båtade. Där var först striden om och mot den engelske
metodistpastorn i Stockholm George Scott, så var där också allt buller,
vållat av den vittförgrenade Erik Jansismen inom ärkestiftet och
Västerås stift. Den sistnämnda stormen drog på sätt och vis bort, när
lärofadern och hans talrika trogna utvandrade till Amerika, den första

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:17:18 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1929/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free