Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Ny svensk-finländsk skönlitteratur. Av Göran v. Rettig - Arvid Mörne: Morgonstjernan. Någon går förbi på vägen - Jarl Hemmer: Budskap - Harald Hornborg: Herr von Loewenecks kamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sida vid sida prov på en utsökt verskonst och dragningar åt del
formlösa bizarreri, som inom ett visst finländskt läger anses som det
allena saliggörande. Men det ärliga grubblet ger moralisk tyngd och
vikt och gör att man länge minns även den minsta av denne lyriske
mästares strofer. Olika sidor hos den Arvid Mörne man känner stiga
fram ur den suggestiva »En julnattssägen», där ödemarkens övergivna
skräckstämning målas med skickligt varierad Kalevalarytm, ur »En
gammal spelman», »En gammal bonde» och »En gammal sjöman»
med tre bestämmande och beståndande karaktärsdrag hos skalden;
kärleken till sången, jorden och havet.
I skissen »Per Melchiors leende» diskuterar Mörne den ideala
novellen. Den har kommit på fel väg och behöver förnyas, säger han,
men härvid gäller det varken motiv eller stil, det gäller att välja
»plan». Med Gamla testamentets naiva novellkonst som föredöme skall
man låta »alla skeenden styras genom ingripanden av gåtfulla krafter
i en osynlig värld». Han erkänner själv sin oförmåga att vara naiv;
men de gåtfulla krafterna låter han avgörande ingripa i novellerna i
Någon går förbi på vägen. I titelnovellen är det ljudet av den sedan länge
försvunne sonens steg på vägen, hälsningen från en annan värld, som
slutgiltigt skiljer de båda gamla; modern hör i dem det översinnliga
tecknet att ta avstånd från den gamle makens, vetenskapsmannens, nyktra
forskningar i bibelns verkligheter. I »Agate Oberhofer» avslöjar den
nervöst belastade, clairvoyante målaren-berättaren kring en sanndröm
som brännpunkt undan för undan de aldrig uppdagade momenten i
en tragedi bland bergen. Och i »En bön om tro» kommer också
uppenbarelsen i en dröm.
Egendomligt nog är Jarl Hemmer inne på alldeles samma vägar i
sin novellsamling Budskap. Hans berättelser äro exempel på de
»tysta men meningsfulla budskap» som vi alla nås av, som komma
av yttre eller inre, mer eller mindre obegripliga omkastningar och
upplevelser. »De hjälpsamma drömmarna» är närmast freudiansk.
»Den blå veckan» heter en novell med för Hemmer ovanligt skarp
karaktärsteckning, en olustig triangelhistoria i en frän miljö. »Ett
jaktsamtal» är en elegant gjord, av en betagande natur inramad
diskussion kring den aldrig, ej heller här, besvarade frågan om rätten
att döda. I en skiss som »Ett bud från ödemarken» söker Hemmer
pressa in i en formel livets och lidandets problem; men det bärande
är liksom i de flesta av hans noveller naturlyriken. Här får Jarl
Hemmers iakttagelse djärvhet och friskhet, hans språk svikt och rytm.
En debutant som låtit tala om sig är Harald Hornborg, och hans
bok heter Herr von Loewenecks kamp. Det är en imponerande
äventyrsroman — imponerande icke blott genom omfånget utan även
genom fantasiens frodighet och det oförskräckta berättarhumöret. Vi
sätta oss med glädje in i hertigdömet Flüstringens krångliga
tronföljdsproblem i slutet av 1600-talet, och mycket är sagt därmed, att
det goda humöret ej ens fördärvas av nödvändigheten att
understundom anlita en bifogad plan över det slott, där spänningen tätnar och
urladdas. Författarens stil, humor och fabuleringsgåva höra till de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
