Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Ny svensk-finländsk skönlitteratur. Av Göran v. Rettig - Harald Hornborg: Herr von Loewenecks kamp - Stephan Sylvander: Staden med de tusen lindarna - Helmer Diktonius: Ingenting - Hagar Olsson: S. O. S - Örnulf Tigerstedt: Vid gränsen - Kerstin Söderblom: Rödgula vägar - Erik Therman: Glidande bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
här i Norden mindre vanliga. Han är en angenäm överraskning i
den av så tungsint allvar präglade finländska litteraturen.
En lyriker som även försöker att bryta detta allvar är Stephan
Sylvander, som i Staden med de tusen lindarna ger en samling
humoristiska småstadsidyller från en finsk kuststad. Han är utrustad
med en icke vanlig formtalang; han skyr inga svårigheter, och hans
vers har en schvung som försonar en del av de inre bristerna. Hans
maliciösa leende kan ta sig rätt bra ut i ett och annat småstycke,
och man finner väl genomförda dikter såsom »Filosofen och den
beslöjade jungfrun» eller »Sången om bröderna». Men alltför ofta rinner
all tankegång ut efter första strofen, och ibland är hela skämtets udd ett,
som jag antar, med en behaglig rysning nedskrivet fult ord. Den gång
författaren övervinner dylika barnsligheter och icke låter sig vilseledas
av sin lätthet att rimma, borde han kunna bli något att räkna med.
För att komplettera framställningen återstår att nämna några ord
om den s. k. moderna riktningen, den som förvaltar arvet från
Södergran och Diktonius, och som mer eller mindre sluter upp kring
det famösa och i alla svenska skämtspalter citerade organet Quosego.
En viss tragisk storhet vilar över dessa förkämpar, icke för att de
skulle vara pionärer utan därför att de äro de sista på skansen; ute
i världen har riktningen för länge sedan dragit sin sista suck. Ett
mål ha de i alla fall redan nått: att tagas på allvar. Ingen skriver
i längden sådant utan att tvingas därtill av svåra psykiska lidanden.
Vad herrar förläggare ha för motiv är mig obekant.
Helmer Diktonius själv må rättvisligen undantagas. Hans lilla häfte
skisser, blygsamt benämnt Ingenting, innehåller några situationer
man inte glömmer, grovt tillyxade som i trä av en säker hand och
ett skarpt öga. Hagar Olsson har bidragit med ett drama S. O. S.,
vars yttre maskineri åtminstone delvis är importerat från Moskva.
Handlingen sammanfaller nära nog med en novell i Hemmers
Budskap. Giftgasfabrikens chef, som just slutfört en revolutionerande
uppfinning, får upp ögonen för dess fruktansvärda verkningar och
förstör alltsammans. Hos Hemmer går han själv under: Hagar
Olsson låter honom förföljd komma till ett hem, där han hänför dottern
med sina planer på fredsarbetet och lockar henne att stjäla pengar
av fadern. I stycket äro insprängda symboliska mellanspel med
Nationernas förbund, folkmöten, Internationalen, dansande riddare och
furier etc. Trots aktningsvärda ansträngningar lyckas författarinnan
icke övertyga om pjäsens demoniskhet.
Och till sist den långa raden av »arkitektonisk prosa», monoton
och sövande och utan andra dimensioner än längden. Örnulf Tigerstedt
(Vid gränsen) diktar om automobildelar, gyroskop och traktorer,
Kerstin Söderholm (Rödgula vägar) om så gott som ingenting, och
Erik Therman (Glidande bilder) om konst, som han sett i Italien,
men som han tyvärr dränkt i hekatomber av onödiga ord.
Här hotas, synes det mig, såväl finländsk konst som litteratur av
att råka in i en återvändsgränd, där kvävningsdöden väntar.
Göran v. Rettig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
