Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Ny Kristina-litteratur. Av Knut Wichman - Curt Weibull: Uppsats i tidskriften Scandia. Häft. 2, 1928 - J. A. Eklund: Drottning Kristina, en spegelbild av sin samtid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon att stifta närmare bekantskap med Chanut och Cartesius. Hos
dessa båda män — den fint bildade diplomaten och världsmannen
och den lärde, skarpsinnige tänkaren — mötte hon den romerska
katolicismen i dess djupaste och ädlaste form. Båda behärskades av
samma intellektuella sanningslidelse som hon själv, och båda voro
också trots sin uppriktiga katolska fromhet toleranta naturer.
Kristina började förstå, att katolicismen var något annat än de svenska
prästerna utgivit för henne. Den började nu för henne framstå som
den enda alltigenom sanna kristna religionsform, som hon dittills
förgäves sökt. År 1651 tillkallade hon så de bägge italienska
jesuitfäder, vilka med sin fina slutledningskonst fullbordade det verk,
vartill Chanut och Cartesius lagt grunden. Under åren 1651—54 styrdes
det evangeliska Sverige faktiskt av en katolsk drottning. Enligt
Sveriges lag var Kristina nu utan fosterland. Hennes ställning som
regerande drottning över protestantismens huvudland i Europa var
ohållbar. Tronavsägelsen 1654 var alltså allt annat än en plötslig
påkommen nyck. Den var en handling, förestavad av ett starkt
pliktmedvetande och en djup ansvarskänsla inför sitt fädernesland. Hon
handlade i övertygelsen, att det var hennes plikt att för det allmänna
offra sin egen personliga fördel.
Sådan är i korthet professor Weibulls syn på det intressanta
problemet. Hans uppfattning förefaller på väsentliga punkter vara
välgrundad. Att de förklaringar till hennes avfall, som
framställdes av samtidens protestanter, äro ohållbara, står nog utom allt
tvivel. Det är givetvis också fullkomligt felaktigt att uppfatta
Kristinas religiösa kris i analogi med en nutidsmänniskas. Hon var
i stället, som Weibull så klart påvisat, helt och fullt ett barn av den
tid, som ännu trodde, att sanningen var en och odelbar, och som
stod alldeles främmande för den moderna tanken om alla mänskliga
åskådningars relativitet.
Men hur välgrundad prof. Weibulls uppfattning än synes vara,
inbjuder den dock på vissa punkter till motsägelse och kritik. En
invändning, som ovillkorligen tränger sig fram vid läsningen av hans
intressanta uppsats, är av källkritisk art. Det förefaller nämligen,
som om Weibull ej övat samma kritik mot de källor, som ställa sig
sympatiska gentemot Kristina, som mot vad han kallar
»pamflettlitteraturen». Mest överraskande är kanske, att han oreserverat
godtager Chanuts karakteristik av drottningen. Emil Hildebrand har en
något annan mening om detta porträtt av Kristina. Han anser, att
Chanut här talar med en »beundrares, i någon mån väl också en
smickrares röst». Vidare måste man nog också tills vidare ställa sig
tvivlande gent emot den syn på Kristinas andliga utveckling, som
Weibull har. Denna blir i hans framställning mera klar, logisk,
konsekvent och rätlinig än den sannolikt i verkligheten var.
Det erbjuder stort intresse att jämföra prof. Weibulls karakteristik
av drottning Kristina med den, som biskop J. A. Eklund givit i ett
nyutkommet arbete: Drottning Kristina, en spegelbild av sin
samtid (Lindblads förlag, Uppsala 1928). Eklunds bok vänder sig till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
