Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Ny Kristina-litteratur. Av Knut Wichman - J. A. Eklund: Drottning Kristina, en spegelbild av sin samtid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en bred publik och saknar därför all vetenskaplig dokumentering.
Tyvärr har författaren även försmått att i ett företal eller en
efterskrift lämna den intresserade läsaren någon upplysning om sina
källor och sin ställning till dem. Men hans arbete vittnar om god
förtrogenhet med Kristinaforskningens problemställningar och resultat,
och det är lika originellt till sin disposition som spirituellt till sitt
framställningssätt. Och det förefaller onekligen, som om Eklund
med geniets skarpblick mången gång sett djupare in i Kristinas
svårutgrundliga själsliv än Weibull gjort, och hans skildring av hennes
religiösa utveckling är ej blott mera nyanserad utan verkar också
på många punkter mera övertygande.
I likhet med Weibull underkänner Eklund Kristinas eget påstående,
att hon aldrig varit lutheran. Hennes revolt mot den lutherska
åskådningen kom för visso ej så tidigt, som hon själv på äldre dagar ville
göra gällande. Men Eklund menar, att hon har rätt så tillvida, att
hon rent religiöst aldrig djupare fattat, vad tro i evangelisk mening
är. Han finner det sannolikt, att hon verkligen kom det religiösa
livet närmare i dess mera lättillgängliga katolska form. Men
därigenom kom också det mest säregna, det djupast personliga, i
kristendomen att bli henne främmande.
Det skede i Kristinas andliga utveckling, då hon enligt Weibull
sökte skapa sig en kristen åskådning på egen hand, karakteriseras av
Eklund som en tid av övervägande skepsis. De yttranden av
Kristina, vilka anförts såsom stod för uppfattningen, att hon tidvis
behärskats av skepticism eller ateism, förklaras av Eklund så, att
hennes intelligens var »underbart kvinnlig i sin förmåga att på samma
gång rymma motsatta tankar och uppfattningar». Men han menar,
att denna skepsis småningom kom att vika för en med allt större
allvar omfattad romersk-katolsk tro. Det var ej den romerska kyrkans
lärosystem, som vann hennes hjärta — Eklund betonar starkt, att
hon saknade det dogmatiska intresset — utan dess storslagna
organisation och dess kulturellt estetiska glans. Hon använde på äldre
dagar de mest ortodoxa uttryck, när det gällde att hävda påvens
absoluta religiösa auktoritet. Men å andra sidan vittnar hennes
opposition mot en del uttryck för katolsk fromhet om hennes fostran på
protestantisk mark. Så reagerade hon, även sedan hon blivit from
katolik, ständigt mot den kroppsliga askesen, mot bigotteriet och den
utvärtes fromheten, och hon ville inte veta av biktfaderligt herravälde
i form av bindande råd eller bjudande ledning.
Biskop Eklunds bok om drottning Kristina är synnerligen
intressant, och hans karakteristik av den gåtfulla kvinnan kompletterar
förträffligt professor Weibulls. I ett avseende stämma de båda
författarnas uppfattningar helt överens: Kristina var ett barn av det
sjuttonde seklet, icke en modern människa. Men i övrigt gå, såsom
framgått av det redan sagda, deras meningar skarpt isär på
väsentliga punkter. Sanningen torde väl här som så ofta ligga ungefär mitt
emellan de motsatta åsikterna. Om Weibull måhända alltför starkt
betonat de, om man så får säga, »manliga» dragen i Kristinas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
