- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Nittonde årgången. 1929 /
161

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dagens frågor - Den spanska diktaturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

denna eller dess efterföljare blevo emellertid någonsin mera än ganska
artificiella företeelser och fungerade även då de voro i gällande kraft
högst ofullständigt. Först från senare delen av 1890-talet fick Spanien
någon mera sammanhängande erfarenhet av den parlamentariska
regimen.

Denna erfarenhet blev av sorgligt negativ karaktär. Parlamentarismen
i Spanien blev både direkt och indirekt en i högsta grad korruptiv regim.
Avigsidorna trädde dessutom desto skarpare i dagen som folkmeningen
uppenbarligen ingalunda krävde just detta regeringssätt, vilket snarare
hade karaktären av ett utländskt mode. Folket betraktade alltså icke
parlamentarikerna som sina naturliga företrädare utan endast som ett
nytt skrå, det politiska, vilket dock varken kunde åberopa sig på
traditionellt anseende eller sakliga förtjänster om landet. Vid sidan av
representationen och de parlamentariska regeringarna fortforo dessutom
de gamla samhällsmakterna att utöva ett stort och i verkligheten oftast
bestämmande inflytande. Dessa makter utgjordes framför allt av
monarkien, högadeln, armén och kyrkan. Till dessa trädde snart en femte:
storfinansen. Sins emellan kontrollerade sålunda dessa makter det
nominellt regeringsbildande parlamentet, vilkets verkliga funktion mera
påminde om ett offentligt korruptionsorgan.

Monarkien, som i konung Alfonso XIII har en populär, modig och
intelligent företrädare, är alltjämt en bärande institution i det spanska
statslivet. Primo de Riveras diktatur har ej heller — som Mussolinis i
Italien — påtvingats konungen utan tillkom i stället i nära samverkan
med kronans bärare. Ur denna fortsatta samverkan hämtar den också
en väsentlig del av sin styrka. Monarken skulle otvivelaktigt kunna
störta diktatorn, motsatsen är däremot icke tänkbar.

Högadeln har nu för länge sedan försonat sig med den från början
ivrigt bekämpade, 1874 restaurerade yngre Bourbon’ska dynastien.
Fronderande tendenser ha visserligen icke saknats, och i den spanska
parlamentarismen spelade högadeln på sin tid en rätt betydande roll. Denna
samhällsgrupp är alltjämt i Spanien både förmögen och inflytelserik.
Den torde emellertid numera i allt högre grad ställa sig solidarisk med
de Riveras regim — även om den håller andra förbindelsemöjligheter
öppna.

Armén har i Spanien historiskt sett ofta fungerat som en slags
folkrepresentation. Mandatet har varit självtaget men känts såsom levande
och verkligt. Den spanska historiens många pronunciamentos
tillskrivas i allmänhet militär kastanda men bli begripliga först mot
bakgrunden av den gamla iberiska tradition, som kommit armén att tänka
och handla som ett medvetet folkorgan.

1923 års regimförändring utgick också från armén och genomfördes
med monarkiens medverkan. Konung Alfonso XIII och marskalk Primo
de Rivera, markis de Estella, representera dessa faktorers förening i det
verk som diktaturen nu sedan mer än fem år genomför. Kyrkan ger
denna regim sitt passiva och storfinansen sitt aktiva stöd. Så länge dessa
makter stå eniga är diktaturen hållfast.

Den är det desto mer som den uppenbarligen accepteras av

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:17:18 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1929/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free