- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Nittonde årgången. 1929 /
166

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dagens frågor - Den långa Elsass-debatten - Den romerska frågans lösning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för fem år sedan och vidhållande av de utfästelser han som
Poincarés ministerkollega varit med om 1926. Han ormade sig emellertid
skickligt fram mellan de båda vid första påseendet varandra rakt
motsatta principståndpunkterna och fann därvid en räddningsplanka för
sin konsekvens i återgivandet av ett interpellationssvar från 1924, i
vilket han oförbehållsamt utlovat att respektera de utfästelser
marskalk Joffre och president Poincaré vid besittningstagandet 1918 gjort till
förmån för Elsass’ gamla fri- och rättigheter. För övrigt hade man
missförstått »laiciteten». Lekmannaregimen över kyrka och skola var
ingen dogm eller antireligion, ingen strävan att stänga templen, utan
ett värn för religionsfriheten. Dess strävan var att avvärja pinsamma
konflikter genom att omsorgsfullt åtskilja »samvetets orubbliga och
statens oförytterliga rättigheter.» Herriot ansåg sig därför kunna helt
tillbakavisa beskyllningarna för att genom sina programuttalanden
1924 ha framkallat autonomiströrelsen.

I sin beundran för lekmannalagarna nästan överträffades han av
de elsassiska socialisterna Grumbach och Peirotes. De beklagade, att
man ej gjort bruk av den allmänna återföreningsentusiasmen 1918 för
att då genomföra den fullständiga enhetligheten i lagstiftning och
skolordning. Grumbach fann den nu rådande dualismen ohållbar och
uppmanade regeringen att öppna förhandlingar med Vatikanen om
införande i Elsass av lekmannalagarna och lagen om skilsmässa mellan
stat och kyrka. Genom upprättandet i Elsass av nya franska skolor,
»moraliska fästningar», borde man påskynda förverkligandet av
grundsatsen, att »varje elsassare bör kunna franska minst lika bra som
tyska». Helt ville Grumbach ej avlägsna tvåspråkigheten i skolorna,
men han höll energiskt på det franska språkets <i>prépondérance> absolue</i.
Under hela den långa debatten höll ingen ett mera
fransknationalistiskt tal än denne internationelle Elsass-socialist med det tyska
namnet.

Sådana uttalanden voro helt naturligt föga ägnade att lugna de
katolska och tysktalande elsassarnas farhågor för vad en framtida
vänsterkartellministär kunde företaga sig i den elsassiska frågan. I någon
mån torde dock franska deputeradekammarens Elsassdebatt ha verkat
avspännande. Man fick nämligen här ett tillfälle att tala ut, låta
argument och motargument mötas i en lugnare atmosfär än
presspolemikens eller domstolssalens. Det betänkligaste denna frispråkighet
lade i dagen var emellertid, att elsassare och fransmän »från det inre»
så ofta tycktes tala helt skilda språk utan möjlighet att förstå
varandra trots all gemensamhet i kärleksbetygelserna för Frankrike och
Elsass. Nya tvångslagar och Colmarprocesser skulle vara det sämsta
tänkbara medlet att söka utfylla klyftan mellan den frihetsälskande
gränsbygden och dess centralistiska moderstat.

Den romerska frågans lösning.



Då Italiens enande under huset Savojens ledning
var så gott som fullbordat, anropade Viktor
Emanuel II i ett handbrev av den 20 mars 1860 påven Pius IX att
medgiva fredliga underhandlingar om »gamla privilegiers förlikande med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:17:18 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1929/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free