Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 25 febr. 1929 - Emigrationskonferensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av de egendomliga politiskt-ekonomiska intressen, som förefinnas i
Kanada att uppamma en immigration i stor skala, särskilt av
önskvärda befolkningselement — dit hedersamt nog svenskarna framför
allt räknas — och att placera dem på sätt som ej alltid är för den
enskilde fördelaktigt. Den uppmärksamhet, som vårt land under de
senaste åren varit utsatt för från de kanadensiska
immigrationsintressenterna, är emellertid icke blott smickrande utan manar till eftertanke
och försiktighet. Framför allt måste varje form av verksamhet från
svensk sida beträffande utvandringen till Kanada ta hänsyn till dessa
omständigheter, och någon sammanblandning mellan en dylik
verksamhet och de kanadensiska immigrationsintressena borde vara från början
otänkbar.
Vad vi å vår sida emellertid måste vara på det klara med, utom
behovet av vaksamhet gentemot både ur utvandrarnas och allmänt
svensk synpunkt verkligt farliga krafter i Kanada, är problemets
begränsade karaktär, så att ej större anordningar vidtagas än nöden
kräver. Antalet svenska utvandrare till Kanada är ju f. n. ringa. De
exceptionella svårigheter, vilka svenska utvandrare till Kanada varit utsatta för
efter världskriget och som närmast skulle medföra behovet av särskilda
åtgärder från vår sida, äro dessutom med all sannolikhet av övergående
natur och komma att minskas, när utvandringen pågått ytterligare
någon tid.
Att för de till omfattning och tidrymd skäligen begränsade
problem, som den svenska utvandringen till Kanada innebär, anordna ett
världsomfattande, permanent svenskt emigrationsinstitut, måste därför
vara ur alla synpunkter olämpligt. Vad som behöver göras till dessa
utvandrares hjälp skall framför allt göras i Kanada. Där har redan
inrättats en arbetsförmedlingsbyrå av Svenska Amerika-linjen i
Winnipeg, vilken lär arbeta på ett tillfredsställande sätt. Vad som i övrigt
behövs är en förstärkning av vår representation där ute, bl. a. för att
öva officiell kontroll över detta, låt vara svenska, men dock enskilda och
i utvandringen privatekonomiskt intresserade företag. F. n. är den
svenske konsuln i Winnipeg föreståndare för byrån i fråga. Denna
förstärkning bör ej behöva få några omfattande proportioner och
framför allt ej sådan form att den måste bibehållas även sedan behovet
ej längre föreligger. De allmänna upplysningar till svensk allmänhet och
press om förhållandena i Kanada eller andra länder ur
utvandrarsynpunkt, som otvivelaktigt kunna behövas, borde väl på ett skäligen enkelt
sätt kunna samlas och tillhandahållas i socialstyrelsen, som ändock måste
följa dessa företeelser. Slutligen behövs en lagstiftning, som ger våra
myndigheter möjlighet att effektivt inskrida mot skadlig emigrantvärvning.
Om hela frågan sålunda vid närmare påseende krymper samman till
dessa skäligen blygsamma proportioner, frågar man sig, om detta ej
kunnat åstadkommas utan den apparat, som konferensen i och för sig
innebar och som den onekligen också inbjudit till att igångsätta för
framtiden. Vad som inträffat synes verkligen visa, att det vore
önskvärt, om socialministerns av alla erkända energi och duglighet kunde för
framtiden finna andra former än anordnandet av konferenser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
