Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Regeringsproblemets svårigheter. Av Nils Herlitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föranledas därav, men om förslaget faller, är det egentligen
departementschefen, som anses ha lidit en déconfiture. Vi skulle känna
luften tillräckligt rensad genom hans avgång.
Varför avgår han då ej? I den majoritet, som fällde honom,
finnes kanske en man, som på det mest fullödiga sätt
representerar majoritetens ståndpunkt i frågan; varför kallas ej han till
konungens rådsbord? Svaret är självklart. Han tillhör — i regel —
ej samma riktning som den sittande regeringen och kan därför
ej samarbeta med denna. Den enda möjligheten skulle vara
den, att hela denna regering avginge och ersattes av en ny. Men
vi ha just utgått ifrån, att läget ej påkallar ett så vittgående steg.
Det saknas kanske f. ö. förutsättningar för bildande av en helt
ny regering. I den majoritet, som fällde regeringspropositionen,
finnas kanske många, som äro fullt tillfreds med de övriga
statsrådens politik.
Det är principen om regeringens politiska homogenitet, som gör
sig gällande: det statsråd, som lidit nederlag, får för dess skull
sitta kvar.
En annan gång är situationen kanske den, att det politiska
läget ovillkorligen kräver, att en, kanske flera av statsrådets
ledamöter avgå, därför att deras politik alltför tydligt underkänts
av riksdagen. Bland de övriga funnos kanske de, som i högsta
grad ägde riksdagsmajoritetens förtroende. Men icke kunna de
finna plats i den nya kombination, som läget pekar hän emot.
Homogenitetsprincipen kräver i detta fall, att statsråd, som dock
faktiskt fortfarande ha riksdagens förtroende, lämna sina poster
och sina arbetsplaner, kanske för att lämna plats för andra,
som inom sitt område ha en mycket smalare bas i riksdagen
att stå på.
Man kan uttrycka saken så, att det är två politiska fordringar
som ställas på ett statsråd. Dels skall han, vad hans eget
departements förvaltning angår, åtminstone något så när
representera önskningarna hos en riksdagsmajoritet. Dels skall han höra
till samma politiska riktning som sina kolleger.
Varifrån kommer då detta krav på homogenitet, som skjutes
in vid regeringsbildningen? Varför är det inte nog med att
departementscheferna, var och en på sitt område, äro uttryck för
riksdagens majoriteter?
Regeringsformen fordrar, att statsråden icke skola stänga sig
inne i sina departement, att de skola bilda sig en mening även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
