Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Regeringsproblemets svårigheter. Av Nils Herlitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
diskussion av regeringsproblemet. Det tyckes fastmera finnas en
möjlighet, att luften skulle kunna rensas, om man släppte efter
på detta krav. Fasthåller man å andra sidan den
parlamentariska ansvarigheten såsom en grundprincip för regeringsmaktens
organisation, kan konklusionen icke bli annan än den, att det
skulle finnas vissa möjligheter — i en närmare eller fjärmare
framtid — för en heterogent parlamentarisk regeringsbildning, där
besättandet av varje statsrådspost skulle bli en fråga för sig, och
där alltså en heterogen statsrådsuppsättning skulle avspegla de
i olika frågor så olika grupperingarna inom riksdagen.
En sådan ordning skulle framför allt medföra den fördelen,
att det bleve möjligt att göra fullt allvar på statsrådens ansvar.
Man skulle verkligen kunna uppställa den fordran, att de, var
och en inom området för sin föredragning, skulle stödja sig på
parlamentariska majoriteter. Mötte statsrådet ett bestämt
motstånd hos en riksdagsmajoritet, funnes inga konsiderationer som
hindrade, att han efterträddes av en person, som bättre
motsvarade den segrande majoritetens mening. Kandidatfrågan kunde
härvid bedömas utan hänsyn till andra omständigheter än
politiska spörsmål, aktuella inom just vederbörande departement.
Att skapa en bärkraftig riksdagsmajoritet skulle, om problemet
på detta sätt begränsades till att avse blott ett departements
område, bliva ojämförligt mycket lättare än det nu är att samla en
majoritet kring ett program för riksstyrelsen i dess helhet.
Ett statsråd med dylik personlig förankring i riksdagens
förtroende skulle kunna på allvar göra anspråk på bifall till sina
förslag, intill dess den nye mannen visar sig, som kan samla en
annan majoritet. Det skulle ej heller behöva inträffa, att t. ex.
en jordbruksminister fälldes genom ecklesiastikministerns
motgångar. Varje statsråd finge friare händer och ökade utsikter
att, om hans politik slår väl ut, få fullfölja den på lång sikt.
Kanske skulle sådana utsikter erbjuda större lockelser för män
med handlingskraft och initiativ än de ovissa perspektiv, som
deltagandet i en nutida kompromissregering öppnar.
Den politiska tyngdpunkten skulle i och med en dylik
heterogen regeringsbildning förskjutas i riktning mot kanslihuset. En
ministerdiktatur av klassisk engelsk typ vore visserligen ingen
nödvändig konsekvens. Men man skulle i varje fall komma
ifrån sådana skådespel, som t. ex. skolfrågan upprullade 1927.
Man må kalla detta för en förskjutning till riksdagens nackdel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
