- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Nittonde årgången. 1929 /
189

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Regeringsproblemets svårigheter. Av Nils Herlitz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men det gäller blott för en mera ytlig betraktelse. En ordning,
som innebure, att riksdagsmajoriteterna alltid komme att
avspeglas i statsrådsuppsättningarna, kan, djupare sett, icke sägas lända
riksdagen till förfång. Sedd ur partisynpunkt, skulle den
framför allt medföra ett klarare preciserat ansvar och därmed
klarare linjer; högern skulle — för att ta ett enda exempel — icke
ovillkorligen behöva ådraga sig ansvaret för en försvarsfientlig
politik, därför att den i socialpolitiken är villig att samverka med
andra borgerliga partier.

Man får, om man följer dessa tankebanor, naturligtvis icke
rygga tillbaka för att acceptera möjligheten av divergerande
meningar i statsrådet; man får t. o. m. acceptera denna ordning
såsom något normalt och naturligt. Släppes homogeniteten, kan
man ej räkna med samma grad av solidaritet som förr. Man är
tvungen att frigöra sig från den tanken att regeringen
nödvändigt skall ha en gemensam politik, med vilken den står och faller.
Man måste vänja sig vid att lägga ansvaret ej hos regeringen,
utan hos departementscheferna. Men har man medgivit, att den
enhetlighet, som nu tyckes så förträffligt tryggad därigenom att tolv
män synas stå som en bakom allt vad som med eller utan
riksdagen sker i rikets styrelse, till mycket stor del är ett tomt sken,
då behöva dessa konsekvenser icke förskräcka.

Om icke solidariteten fasthålles som regeringsprincip, får man
naturligen ej heller blunda för att det, med hänsyn till
regeringsarbetets omfattning, blir vanskligt att på samma sätt som nu
upprätthålla den i grundlagen förankrade kollegialitetsprincipen,
d. v. s. kravet på att statsråden skola taga ståndpunkt till alla
förekommande frågor. Det bleve nämligen en orimlig och
meningslös börda, om man förutsatte, att statsråden regelmässigt
skulle taga under saklig omprövning ärenden inom andra
departement än deras egna för att rörande dem anföra avvikande
meningar. Men å andra sidan synes det svårligen kunna begäras,
att det ena statsrådet såsom regel skall in blanco acceptera de
ståndpunkter, till vilka kolleger, som äro honom ur politisk
synpunkt främmande, kunna komma.

Här föreligger otvivelaktigt en svårighet. Det för allt för långt
att här dryfta, hur den skulle kunna övervinnas. Det må blott
framhållas, att möjligheter finnas redan inom ramen av gällande
grundlagsbud. Man kan sålunda hänvisa till den uttunning, som
det solidariska ansvaret faktiskt undergått i det allmänna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:17:18 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1929/0193.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free