- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Nittonde årgången. 1929 /
210

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk utrikespolitik. Av Rütger Essén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

reducerad och till karaktären mycket olikartad rysk statsmakt
stod beredd att upptaga det yttre arvet efter tsarernas välde. Under
tiden hade emellertid de till Europa återvunna randstatsfolken fått
tid att organisera sin egen nationella tillvaro.

I Sverige stod man häpen och handfallen inför denna
utveckling. Man hade så länge betraktat Öst-Europas förhållanden
under den ryska psykosens tryck, att man ej på åtskillig tid kunde
inse att det var det nya läget som var det normala, under det det
petersburgska väldets tid 1703—1917 hade varit en historisk
episod. Visserligen var man ytligt ense om att den stora
förändringen ur både europeisk och svensk synpunkt var både lycklig
och förmånlig. Särskilt hälsade man Finlands frigörelse med en
entusiasm som syntes helt oberörd av det faktum, att vi själva
officiellt ej lagt två strån i kors för denna lyckosamma politiska
återuppståndelse av ett med oss så länge förenat folk.

I allmänhet trodde man emellertid icke i Sverige på
varaktigheten av den stora förskjutningen i Öst-Europa.

I någon mån var det denna tveksamhet som låg bakom det
svensk utrikespolitiks sekular-fiasko som nu följde: den uteblivna
interventionen i Finland 1918. I högre grad låg orsaken härtill
emellertid i ren oförmåga att tänka och handla utrikespolitiskt.
De motsvarande andliga organen hade på hundra år icke
begagnats och visade sig nu degenerativt förslöade. Svensk
utrikespolitik 1917—20 kan karaktäriseras som passivitet, avbruten av
periodiska panikstämningar. En dylik panikvåg hade sköljt över
landet, då på hösten 1917 i Luxburgs-affären inkompetensen på
vissa viktiga poster inom den svenska professionella diplomatien
satts i slående belysning. Då hade man emellertid tröstat sig med
inrikespolitiska förföljelseorgier. När det nu gällde
Finlandspolitiken och något så hemskt som en påtaglig, klart begränsad och
fullt möjlig yttre handlingsuppgift trängde sig på oss, saknade
man denna tröst. Resultatet blev nationell samling kring ängslans
passivitet.

Ansvaret för den uteblivna Finlandsinterventionen 1918 faller
visserligen i främsta rummet på den sittande
vänsterkoalitionsregeringen, men det delas även av de konservativa
riksdagspartierna och av större delen av den till uttryck komna s. k.
upplysta opinionen, vilken icke nämnvärt reagerade mot den
olyckliga regeringspolitiken.

Orsaken till det sorgliga missgreppet 1918 var först och främst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:17:18 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1929/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free