- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Nittonde årgången. 1929 /
224

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nationalism och världsmedborgarskap i den grekiska antiken. Av S. Neander Nilsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och icke som kvinna och slutligen som grek och icke som
barbar.

Aristoteles, Platons lärjunge, är märkligt nog i alla nu nämnda
avseenden mycket konservativare än Platon. Nya filosofriktningar
hade vid denna tid börjat predika alla människors likhet och
slaveriets orättfärdighet. Mot denna åskådning opponerar sig
Aristoteles och framhåller till yttermera visso, att slaveriet är absolut
nödvändigt, eftersom det har sin grund i människans natur.
Såsom människor födas till män och kvinnor, så föds man också till
herre och slav. Födda slavar äro framförallt alla barbarer. Denna
sats framställer Aristoteles som ett axiom och försöker icke ens
ett bevis utan nöjer sig med att citera en rad av Euripides: »Över
barbarerna skola hellenerna härska». Det politiska råd, som
Aristoteles gav sin lärjunge Alexander, ligger också helt och
hållet i denna linje: han råder den unge konungen att bliva en ledare
för hellenerna och en tyrann för barbarerna och att draga försorg
om de förra, som man sörjer för vänner och anförvanter, men att
bete sig mot de senare som mot växter och djur. Att Alexander
icke kom att följa detta råd har visserligen mest sin orsak i hans
eget goda politiska förstånd. Men det kan också framhållas, att
han desslikes var påverkad av en åskådning, som gick fullständigt
stick i stäv mot de av Aristoteles förfäktade teorierna. Det är
denna åskådning, man kan anse sig ha rätt att kalla den grekiska
kosmopolitismen.


Den kosmopolitiska idéen i den grekiska antiken utvecklar sig i
tre stadier: vi möta den tidigast i femte årh. som frukten av en
upplysning; senare framträder den som en stark och fullt
medveten opposition mot den gängse begränsade nationalismen, och i
sitt sista stadium predikas kosmopolitismen som en
världsåskådning.

Vi ha tidigare framhållit, hur t. ex. Herodotos, Aischylos, Platon
och framförallt Euripides i sitt politiska teoretiserande börjat
överskrida de trånga nationella gränserna. Det är ingenting som sker
utan en viss bestämd inre reservation, men det sker dock, och
därmed inledes en ny tid. Den nya tidens predikare i alldeles
eminent mening äro emellertid Sofisterna. Det hjälper icke, att dessa
filosofer i både antik och modern tid ständigt ha blivit
förkättrade och beskyllda för ytlighet, opportunism och intellektuell
lösaktighet. En starkare nyorientering inom alla områden än den
som inleddes av de sofistiska idéerna har dock sällan blivit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:17:18 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1929/0228.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free