Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Det norske hav. Av B. Boëthius - A. W. Brøgger: Gamle emigranter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berättelser, sökt sig fram till de sagoomspunna öarna i norr. Och så,
någon gång, har en av dem prövat vågspelet att segla rakt hem, österut.
Det är en upptäcktsresa i omvänd riktning mot vad man är van att
tänka sig, men det måste medges, att hypotesen har något
bestickande.
Vad var det då, som lockade norrmännen att emigrera till de
öde öarna ute i havet? Förf. tvekar ej om svaret. I Västeuropas
historia beteckna just 600- och 700-talen ett stort uppsving för
jordbruket. Efter de föregående århundradenas härjningar och
ödeläggelser blir tidens förhärskande strävan, dess ledande idé, att vända
tillbaka till jorden. Även till Norge når denna mäktiga rörelse, det
är den, som står bakom den starka nybyggarverksamheten. Men
den gamla bruksformen krävde främst stort och gott utrymme. Många
kunde ej finna uppehälle ens på stora vidder. Så blev det snart
ont om plats för nya gårdar, ofta stod endast sämre jord att få.
Här är utgångspunkten för emigrationen. Driften till jorden har
gripit Norges folk, kravet på bättre villkor, uppgångstidens optimism,
dådkraft och företagsamhet egga alltjämt till nya ansträngningar.
Redan det är skäl nog för mången att pröva nytt land och större
möjligheter. Men snart hotar också stagnationen i det gamla Norge.
Med dåtida teknik börjar man nå räntabilitetsgränsen, eller i varje
fall den gräns, bortom vilken rikare bärgning och förbättrad
samhällsställning ej längre blir lönen för nybyggarens möda. Då
kommer ryktet om de nya »landen» ute i havet. Där finns allt, som
börjar tryta hemma, jord att odla, väldiga beten, stor, ja överrik
fångst. Strömmen vänder västerut. Men på hedar och ödemarker, där
nu ingen bor, gräva arkeologerna i våra dagar fram grundmurarna
till gårdar, som övergivits före vikingatidens början. Och dessa gamla
boplatser bära alltjämt namn av samma typ som de norska
gårdsnamnen på Västerhavsöarna.
Att här återberätta kolonisationens historia kan ju ej komma ifråga.
Men däremot måste uppmärksamheten särskilt riktas på den
pregnanta kulturgeografiska karakteristik, som i få ord ges åt de nya
landen. Inom ramen av en gemensam natur och en gemensam
kulturform framstå de med skarpt särpräglade individualiteter. Först
parallelliseras Orkneyöarna och Shetland. Skillnaden är, har det sagts,
att shetlänningen är en fiskare, som har ett jordbruk, orkneyö-ingen
en bonde, som har en båt. På Orkneyöarna dominerar jordbruket,
det är som ett stycke Danmark, lösrivet och utkastat i Oceanen. I
timtal kan man vandra genom präktiga åkrar och saftiga ängar. Här
blev den rika bygden, huvudlandet, jarlarnas säte. Även på den
nordliga ögruppen betyder åkern ännu mycket, särskilt jämfört med många
norska bygder. Men redan här börjar vad naturen självmant bjuder
överväga, fisket, såsom nyss antyddes, och kanske ännu mera
betena: »Hvor en går og stårser en sauer (får), de tegner sig som levende
flekker overalt i landskabet, blandet med kuer og flokker av små
svarte langraggede shetlandsponnier, som allesammen døgnet runt, år
ut og inn, river og gnager og tumler med det villige gress.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
