Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Novantiken i Den siste atenaren. Av Sverker Ek - Victor Svanberg: Novantiken i Den siste atenaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundtanke är dock psykologiskt mycket litet antagligt, och påståendet
innebär ett angrepp på Rydbergs principfasthet, som illa överensstämmer med
allt vad vi annars veta om honom. Som Svanberg själv ådagalagt, var
Rydberg ännu på 1860-talet så oavhängig av Hedlund, att han skärpt
dennes kamp för trosfrihet till att omfatta verklig tankefrihet. Att
Hedlund i sin tur gjort allt för att svalka den unge antikdyrkarens hetta,
torde Svanberg ha rätt i.
Den stora frågan är emellertid, om Rydberg i början av Den siste
atenaren velat uttrycka en kristendomsfientlig novantik och först under arbetets
gång glidit över till en förmedlande kristligt-liberal ståndpunkt.
Huvudbelägget för den tidigare ståndpunkten skulle vara de berömda ord, som
Rydberg i eget namn fäller om renässansen: »Var då den brutna kedjan
mellan förr och nu återknuten? Ja, en stor förändring hade inträtt ...
Hellas var återuppståndet i frihetsanden, konsten och vetenskapen.
Vetenskapen och konsten äro av naturen Hellener och oomvändeliga
hedningar. De vörda Golgathas oliv, men Parnassens lager är symbolen
för deras strider och segrar». De sista satserna ha icke bara utformats
med lysande retorik utan äga otvivelaktigt ett agitatoriskt patos.
Emellertid äro de allt annat än kristendomsfientliga, och påfallande är, att
Rydberg icke har någon tanke på att renässansen kunde betyda någon
förnyelse av antiken på det religiösa området. När Rydberg i slutorden
hoppfullt förklarar, att »Antiken och Kristendomen genomtränga
varandra» under hans egen samtid, är tonen vida lugnare, men
ståndpunkten är väsentligen den samma, eftersom han samtidigt inskärper, att
»den politiska, religiösa och vetenskapliga frihetens sak» är ett arv från
»den siste atenaren». Då Svanberg, s. 106, närmare analyserar romanens
slutord, synes han medgiva den här gjorda tolkningen, men annorlunda
låter det i bokens upptakt.
Den differens, som onekligen kvarstår, sammanhänger med Den siste
atenarens tillkomstsätt. Svanberg har visat, att bokens tio första kapitel
utgöra ett avrundat helt, som synas ha förelegat i god tid före tryckningen,
men att det övriga ofta författats »bit för bit» i täkt med tryckpressen.
Inledningspartiet äger den största artistiska friskheten, men skildringen
är samtidigt mer partisk än senare. Det sjunkande Hellas tecknas med
ljusa dagrar och lätta skuggspel, medan en mörk slagskugga faller över
den kristna kyrkan. Det kämpande och ännu obefästa i Rydbergs
livsåskådning, hans både intellektuella och artistiska förkärlek för
antiteser samt en ridderlig böjelse att i det längsta försvara det
undergångsmärkta torde lämna tillräckliga förklaringsgrunder till detta förhållande,
I motsats till Svanberg anser jag, att Rydberg i Den siste atenaren
lämnat den revolutionära utopins stadium bakom sig och i stället uppträder
som en välbeväpnad kulturkritiker. Att Hellas ännu för Fribytarens
författare våren 1857 stått som en utopi, har Svanberg visat, men när
Rydberg i antikromanen skildrar 300-talets Atén, syftar han medvetet
till en historisk verklighet. »Tagen som helhet är Siste atenaren utan
tvivel en kulturprestation av rang», skriver Svanberg s. 119, och i den
intressanta dokumenteringen av denna mening fastslår han, att
»miljöteckningen är både bredast och djupast i första boken». Enligt min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
