Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Novantiken i Den siste atenaren. Av Sverker Ek - Victor Svanberg: Novantiken i Den siste atenaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mening ledes Rydberg av samma forskarinstinkt, när han likaledes i
romanens början »skildrat kyrkan och hennes representanter i nog mörk
färgton». Själv åberopar han sig härvid på »den opartiska
världshistorien» och tänker närmast på Gibbons historia om romarväldets
nedgång och fall. I förbigående uppskattar Svanberg Gibbons inflytande
särdeles högt men tillägger: »Jag anser mig kunna förbigå denna i och
för sig intressanta undersökning, emedan jag trott mig finna, att
Rydberg utbildat sin novantik och sin antiklerikalism oberoende av Gibbon
och hos honom blott sökt verifikation för dem» (s. 55). Vore denna
tankegång helt riktig, skulle vi återfinna samma radikalism i Rydbergs
väldiga artikelserie febr.—april 1858 om Ignells Den mänskliga
utvecklingens historia, men motsatsen är fallet.
Denna jätterecension har tillkommit, just när Den siste atenaren
planerades, och redan Warburg har framhållit dess betydelse för romanens
problemställning. I denna »dokumenterar han sig första gången som
kulturanalytiker», skriver Svanberg för sin del men behandlar icke desto
mindre inlägget mycket flyktigt. Framförallt förvånar det, att Svanberg
icke med ett ord nämner de två sista artiklarna, där Rydberg mycket
självständigt karakteriserar senantiken och brytningen mellan hedendom
och kristendom. Som man kunde vänta, peka båda artiklarna framåt
mot Den siste atenaren. I karakteristiken av senantiken anges samma
perspektiv som i Hermiones utläggning av Narkissosmyten; i slutartikeln
uppdrages en jämförelse mellan neoplatonismen och kristendomen, som
nära svarar till Teodoros’ framställning i det efter honom uppkallade
romankapitlet. Jag väljer följande belägg. I Ignell-recensionen heter
det: »Nyplatonismen var aristokratisk; endast utvalda andar kunde för
henne finna vägen till umgänget med Gud, begreppet filosof gällde för
henne mer än begreppet människa ... Slutligen talade nyplatonismen
om en religion för de bildade och en för folket» (Skrifter XIV s. 449 ff).
Härtill svarar Teodoros’ förkunnelse: »I, upplyste hedningar — fortfor
Teodoros, — äro stolte aristokrater; I talen om en tro för de utvalda
andarne, de vise och tankekraftige; om en annan för den stora hopen».
Just Teodoroskapitlet skulle enligt Svanberg beteckna det avgörande
omslaget i Rydbergs åskådning, men i stället betyder det en
återknytning till hans ståndpunkt april 1858. Detta förhållande kan icke
bortförklaras, men däremot kan man hävda, att Rydberg under inflytande
av Ignell ej utvecklat hela sin mening. Det radikalare komplementet
fann han hos Gibbon, och han har med vanlig lidelsefullhet löpt linan
ut så långt den räckte. När han stod inför uppgiften att förklara, varför
kristendomen slutgiltigt segrade, lämnade Gibbon honom i sticket, och
han har då återvänt till den i Ignellrecensionen intagna ståndpunkten.
Detta är så mycket rimligare, som den näst sista
Ignell-recensionen tillgodogjorts redan i Den siste atenarens början.
Karakteristiken av senantiken röjer på båda hållen samma lidelsefulla
antikförälskelse, och vill man med Svanberg framhäva olikheten mellan Den
siste atenarens början och slut, kan man i mildare form återfinna den,
när man från den näst sista Ignell-artikeln går till slutinlägget.
Medan Svanberg ofta behandlat de invecklade idéhistoriska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
