Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Novantiken i Den siste atenaren. Av Sverker Ek - Victor Svanberg: Novantiken i Den siste atenaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
perspektiven ganska summariskt, har han i stället sökt underbygga sin tes genom
en dristig psykologisk analys. Detta medför ett mycket ojämnt
utnyttjande av de föreliggande dokumenten. I en avhandling, som ingående
sysslar med Rydbergs uppfattning av hellenens förhållande till
naturlivet och spekulationen, förbigås Narkissosmytens utläggning nästan
helt. I stället uppehåller sig författaren länge och inträngande vid en
del tillfälligt småprat, som Rydberg nedskrivit till den för honom i
grunden så främmande Bjursten. En sådan godtycklighet i fråga om
källmaterialet är så mycket farligare, som författaren delvis rör sig med
den moderna psykologiens djärvaste hugskott.
I likhet med freudianerna lägger Svanberg särskild vikt på
fadersarvet hos Rydberg — en synpunkt som onekligen varit försummad.
När han karakteriserar Johan Rydberg som en typiskt asocial varelse,
stöder han sig emellertid på intyg från en fattighusdirektion, som han
i sin tidigare forskning visat vara allt annat än förtroendeingivande.
Det märkligaste med Viktor Rydbergs far synes mig vara, att han känt
sig så djupt fästad vid sin hustru, att han efter hennes bortgång blivit
en ohjälpligt bruten man. Sonen har i alla avgörande livsförhållanden
visat samma trofasthet men har otvivelaktigt också ägt en motsvarande
värnlöshet, när han ställts ensam. Redan som gosse och fram till
1855 har ju Rydberg fått känna på ensamheten i dess svåraste form,
och särskilt gymnasiståren i Växjö ha medfört sår för livet. Ovanligt
bittra synas hans erotiska erfarenheter ha varit, och som Svanberg med
svåremotsägliga dokument visat, har han för en discipel fattat en
vänskap, som har en hektisk glöd. Denna personliga upplevelse har
otvivelaktigt fått central betydelse för Rydberg, men det är svårt att
klarlägga alla dess konskvenser. Svanberg tar för sin del fasta på »att
vänskapskulten är en komponent i novantiken», och tillägger: »Av alla
de erfarenheter, som gjort Rydberg till en främling i samtiden, men
öppnat en förgången värld för honom, har denna varit den mest
dyrköpta. Gossekärleken, som för en normal nutidsmänniska är ett svårt
hinder att övervinna vid en inlevelse i antikt liv, har han haft stora
möjligheter att förstå».
Svanberg har otvivelaktigt rätt i att Rydberg i Den siste atenaren
röjer en mångsidigare förståelse för natursidan i helleniskt väsen, än
inan tidigare velat se. Särskilt anmärkningsvärd är, som Svanberg först
framhållit, skildringen av Karmides. Med denne, säger han, har
Rydberg »gjort en trovärdig studie över en karaktär, inom vilken drifter
och medvetna beslut kunna kollidera men också balanseras», och
därmed skapat en »ny litterär typ». Trogen sin psykologiska metod söker
Svanberg förklaringen till denna gestalt i att Rydberg här skulle lämnat
ett självporträtt. Författaren har kanske rätt i att Rydberg i
Karmidesskildringen lämnat »plats åt sina ytligare intressen», men när han söker
visa, att det självbiografiska elementet »växer efterhand i styrka», kan
jag ej följa honom. Slutjämföreisen mellan Karmides och Hermione
som olika Rydbergsporträtt rör sig på ett fullständigt irrationellt plan.
Det välbalanserade i Karmidesfiguren beror enligt min mening på att
Rydberg konsekvent sett honom på ett artistiskt avstånd, medan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
