Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 8 april 1929 - De norrländska kolonisterna och staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
målning i allt annat än ljusa färger av kolonatens nuvarande tillstånd.
Statens utgifter beräknas där till 13 000 kronor per kolonat och
tillgångarna i jord och hus till 5 000 kronor, en mycket tvivelaktig summa,
då en försäljning säkerligen ej ens skulle inbringa hälften per kolonat.
Så länge någon massförsäljning ej ligger inom möjlighetens gräns, utan
blott nya anslag påfordras, är denna tillgång tämligen chimärisk. På
goda grunder kan man öka kolonatens debetsida med utgifter för
administration, dyrbara utredningar och diverse indirekta förmåner från
statens sida, och ett par tusen kronor per kolonat torde därför nog böra
tillkomma. Räknar man ekonomiskt såsom en enskild företagare skulle
göra, närmar sig den rena förlusten, d. v. s. skillnaden mellan investerade
medel och tillgångar, säkerligen de 13 000 kronor, som upptagits på
debetsidan.
Och resultatet? Enligt propositionen äga flertalet kolonat ännu icke
någon nämnvärd ekonomisk bärkraft och ej ens föreskriven lega kan
erläggas. Orsaken ligger ej blott i naturförhållandena, som man dock
borde hava kunnat förutse. Torrläggningen av odlingsmyrarna har i många
fall visat sig otillräcklig, dikningen hade utförts på felaktigt sätt och
utan hänsyn till torrmarkens sättning. Kalkning och gödning ha ej
utförts, trots att detta är en oeftergivlig fordran för odling av dylika
torv-marker. »Över huvud taget hade odlingsarbetet å kolonaten ännu icke
givit sådant resultat, att man annat än undantagsvis kunde tala om
jordbruksdrift i egentlig mening på kolonaten», medgiver propositionen
resignerat. Och intrycket förstärkes, när man av de nakna siffrorna
räknar sig till, att den uppodlade arealen per kolonat efter många års
respittid blott uppgår till 1,3 hektar i stället för det stipulerade minimum av
5 hektar.
Det är med andra ord tydligt, att kolonisterna under årens lopp tappat
odlingshågen och hellre vilja leva på allmän bekostnad än genom eget
arbete. De säkerligen talrika undantag, som lyckats lägga tillräcklig areal
under plogen, kompenseras tydligen av många, som gjort nästan
ingenting alls. Huru länge skall man uppmuntra detta? Man behöver ej
moralisera, blott konstatera, att talrika kolonister — av psykisk
depression eller andra orsaker — ej vilja arbeta.
Till stor del är detta säkerligen statens eget fel. Det skogsarbete, som
från början ställdes i utsikt, krymte i följd av ändrade konjunkturer
ihop till en obetydlighet, varmed kolonisationen till stor del förlorade
sitt ekonomiska berättigande. Och de arbeten, som genom statens
försorg skulle utföras för dikning, byggnader m. m., utföllo just så, som
man kan vänta sig, när staten åtager sig uppgifter, som enligt sin natur
falla inom de enskildas verksamhetsområde. Men fortfarande tror man,
att felet ligger i rörelsens organisation och att nya tjänstemän och nya
föreskrifter för dessa skola bringa kolonisterna lättnad. Att inrätta ett
nytt, rätt kostsamt ämbetsverk, egnahemsstyrelsen, måste onekligen
väcka undran. Det nya ämbetsverket torde ej kunna skapa nya
hjälpmedel för kolonisterna, då ju egnahemsrörelsens organ redan förut kunde
tillgodogöra sig all erfarenhet och sakkunskap på området. Skulle inte
pengarna med mera fördel hava kunnat användas direkt till kolonisternas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
