Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 8 april 1929 - »Den stålhårde»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framhävt skola här återgivas, kompletterade med ett antal upplysningar
hämtade ur andra källor.
Stalin heter från början icke alls Stalin. Det namn, under vilket han
blivit bekant, är en pseudonym med betydelsen »Den stålhårde», som
han under sin verksamhet i revolutionens tjänst anlagt för att dölja sin
identitet men som slutat med att fästa sig så djupt i det allmänna
medvetandet att den nu överallt gäller som hans verkliga namn. Eljest heter han
Josef Vissarionovitsch Dsjugasvili, är född 1879 och till börden georgier.
Hans far, som var en enkel bonde i guvernementet Tiflis, sände sin son till
ett prästseminarium för att utbildas för den kyrkliga banan, men den unge
mannen trivdes varken med undervisningen eller disciplinen utan
revolterade så häftigt att han efter en kort studietid avvisades från
läroanstalten. Vid sjutton års ålder anslöt han sig till den revolutionära rörelsen
och började verka som agitator bland arbetarna i Tiflis, Batum och
Baku. Från denna tid intill bolsjeviksegern 1917 är hans liv en enda
oavbruten kedja av fängelsesejourer, deportationer och rymningar. Gång
efter annan fångas han och dömes till flerårigt deportationsstraff, men
ständigt lyckas han återvinna friheten för att på nytt kasta sig in i det
revolutionära arbetet. Under namnet Ivanovitsch deltog han också i
den bekanta kongress, som de ryska omstörtningsmännen år 1906 höllo
i Stockholm. Ett år före världskrigets utbrott föll han åter i polisens
händer och deporterades då till en liten by i det ödsliga guvernementet
Jenisejsk i Sibirien, där han fick kvarstanna ända till dess revolutionen
1917 befriade honom. Men nu återvände han som triumfator. Redan
tjugu år tidigare hade han förklarat sin obetingade anslutning till Lenins
åsikter och riktat hatfulla anklagelser mot hans motståndare. Nu
skördade han lönen för sin möda. Lenin, som icke glömt sin gamle
medarbetare och vän, beredde honom genast plats i den centrala
partiledningen, där han snart avancerade, så att han vid Lenins bortgång satt i
själva medelpunkten som generalsekreterare i kommunistpartiets
centralkommitté. Därmed hade han nått sitt mål; den högsta makten i
Ryssland låg nu blott på en armslängds avstånd ifrån honom.
Utan strid skulle han dock icke nå den. Någon direkt popularitet
hade han med sin inbundna natur och sin fanatiska ensidighet aldrig
lyckats förvärva, och bland hans kolleger inom sovjetbyråkratien funnos
många som med livlig ovilja sågo hans häpnadsväckande snabba
karriär. Det uppges att till och med Lenin under sin sista sjukdom skall
ha känt sig oroad vid tanken på hans svårhanterlighet och uttalat som
sin önskan att han bleve förflyttad till en mindre inflytelserik post. Men
Kamenev och Zinovieff, som blevo Lenins närmaste arvingar vid
partiledningen, önskade icke stöta sig med Stalin utan föredrogo att
gemensamt med honom fullfölja den bortgångne mästarens arbete inom
partiet. Situationen gav Stalin ett ypperligt tillfälle att från grunden lära
känna partimaskineriets sätt att fungera. Denna nya och betydelsefulla
kunskap befäste honom också i den övertygelsen att makten i
sovjetstaten med dess nuvarande organisation faktiskt ligger hos
generalsekreteraren i det kommunistiska partiet. På detta faktum byggde han hela
sin politik. Genom att hänsynslöst avlägsna alla ljumma eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
