Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Vad ha Sverige och Finland betytt för varandra? Av Olof von Törne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Chydenius’, den glänsande nationalekonomens, vars
tvåhundraårsminne under denna vår firats. Och vi få kanske icke heller
glömma Frans Michael Franzén och Gustav Mauritz Armfelt.
Det kan i förbigående tillfogas, att våra i Finland hemmahörande
politiska ledare ofta uppvisat en dragning till radikalism, till en
aggressivt kritisk oppositionslystnad, särskilt framträdande hos
en del av Flemingarna och Wredarna, vilket måhända får
betraktas som ett genomgående eller i varje händelse lokalt
lynnesdrag.
Man kan känna sig frestad säga, att denna skara av första
rangens män och överlägsna förmågor, vilka placerade sig överst
i samhället, då vi ta det gamla riket som helhet, ändock förblev
jämförelsevis blygsam i betraktande av att Finland särskilt före
Brömsebro- och Roskildefrederna faktiskt utgjorde en mycket
väsentlig del av riket, i avseende å befolkningsnumerären dock
mindre än till ytvidden. Men härvid bör ihågkommas, att
huvudmassan av befolkningen ju var av en annan stam och ett annat
språk än Sveriges, att de högre samhällslagren voro påfallande
tunna och till finnandes blott i landets sydligare delar, att
kulturen över huvud var torftigare, än i moderlandet. Under sådana
förhållanden blev den tribut i folkmaterial dotterlandet avgav
genom att de märkligaste av de nyss uppräknade släkterna mer
eller mindre helt flyttade över havet så mycket kännbarare för
detta och så mycket dyrbarare. En ersättning skänktes visserligen
däri, att ett växande antal officers-, borgare- och
ämbetsmannafamiljer under sextondratalets slut och tiden 1721—1808 sökte
sig över till riksdelen i öster, och dessas avkomlingar kommo med
tiden och alldeles särskilt under hela det senast förflutna
århundradet att spela en framträdande roll i Finlands samhälleliga
och kulturella liv. Det må vara nog att ihågkomma namnet
Runeberg. Mannerheims namn hör den allra senaste tiden till.
Men vi ha anledning att ännu dröja något vid stormaktstiden,
därför att det blev Finlands invånare beskärt att på ett alldeles
påfallande sätt få bidraga till dess daning, ja till själva dess
uppkomst. Och detta sakförhållande är något som hittills icke skänkts
synnerligt beaktande. Storhetsväldet begynte ju med erövringen
av det karelska Ladogabäckenet, Ingermanland, Estland och
Liffland (1561—1617), och det var under den långa krigföring, som
ledde till dessa landförvärv, de i Finland uppsatta trupperna och
praktiskt taget hela dess frälsestånd kom att taga en aktiv del i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
