Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Vad ha Sverige och Finland betytt för varandra? Av Olof von Törne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erövringsverket, som vid ett närmare skärskådande visar sig vara
överraskande stor, ja snart sagt övervägande. Krigsfolk hämtades
väl ock över från Sverige, åtminstone så mycket regeringen ansåg
sig våga mobilisera därav, men från det egentliga Sverige
började adeln först sedan Gustav II Adolf upptagit kriget i Liffland
att i större antal strömma till fanorna och fylla befälsposterna.
Tidigare ha vi till en väsentlig del att göra med frälsemän från
Finland icke minst på de högre befälsplatserna. År ut och år in
residera sådana ock som ståthållare på erövrade slott och fästen.
Några exempel! Klas Kristersson Horn var den förste svenske
befallningsmannen i Reval 1561 och biträddes från slutet av året
av Lars Ivarsson Fleming som ståthållare. Henrik Klasson Horn
blev högste krigsöverste i Liffland 1563 och nämndes ståthållare
därstädes två år senare; hans son, den lysande tappre Karl
Henriksson blev fältmarskalk 1580 och följande år ståthållare på det
av honom under Pontus de la Gardie med storm intagna Narva,
och hans son åter var Evert Horn, Gustav II Adolfs vän och
stora förhoppning, stupad i blomman av sin ålder vid konungens
sida utanför Pskoff 1615. Klas Eriksson Fleming, den hårde
marsken, Sigismunds man och hertig Karls farligaste motståndare,
ända tills han bortrycktes av döden 1597, var därförinnan
befälhavare i kriget mot Ryssland intill freden 1595 och sedan 1591
ståthållare i Finland och Estland. Detta blott för att nämna
några av de förnämsta. Graderna utför gick det sedan i samma
stil, och även som fredsunderhandlare användes herrarne från
Finland med förkärlek. Deras lokalkännedom och speciella
geografiska kunskaper gjorde dem givetvis härför särskilt skickade,
och samma anledningar hade tydligen delvis ock medverkat till
att de i så vidsträckt omfattning som antytts funnit användning
på befälhavarposterna i det krig som fördes omedelbart vid deras
hembygds gränser, i vissa ögonblick t. o. m. innanför dessa.
Gränslandets invånare fingo lida svårt av ryska härjningar, ofta
gående ut på ren utrotning, men i stället förunnades det
segerkrönta krigare från detta land att på ett mycket framträdande
sätt vara med om att gjuta över de svenska vapnen deras första
glans på osteuropeiska slagfält. Till det svenska
stormaktsväldets grundläggning bidrog alltså Finland, vi upprepa det, högst
väsentligt, och att detta välde kom att få sin första
utsträckning i det nordostbaltiska området, berodde givetvis på att
början åt detta håll engång redan för länge sedan gjorts med det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
