Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Frithiofs saga. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
röster som exempelvis Atterboms kunde icke göra sig hörda. I
ett brev till Molbech, vilken i en recension ställt Frithiofs
konstnärliga värde under debatt, skriver Atterbom några syrliga ord
om att ingen i Sverige vågar upptaga en liknande tankegång av
rädsla för att förklaras driven blott av avund mot Tegnérs
popularitet. Även den kritik, som av 1830-talets antiromantiska
bedömare riktades mot den tegnérska diktens allmänna stilprinciper,
gick i allmänhet Frithiof förbi. Då Runeberg år 1832 i sin
bekanta snäva granskning av den samtida svenska litteraturen
omnämner Tegnér sker det likaledes i ordalag, som synas antyda
att han snarare haft hans reflexionslyrik än Frithiofs Saga i
tankarna. Först då naturalismens skarpa vindar börjat blåsa
genom vår litteratur kommer man sig för med att på fullt allvar
ifrågasätta dess värde.
Som i så många andra fall är det Strindberg, som härvidlag
betecknar den definitiva omsvängningen. I andra delen av sin
självbiografi Tjänstekvinnans son berättar han på tal om sina i
Uppsala bedrivna estetiska studier hur han börjat läsa
Oehlenschläger och hurusom detta haft till omedelbar följd att han känt
sin redan förut hysta motvilja mot Tegnér ytterligare ökas.
»När Johan läst Helge,» skriver han, »ringaktade han Frithiofs
Saga: fann den lunsig, nykter, prästerlig, opoetisk.» Och då han
senare i sin i maj 1871 till professor Nyblom inlämnade
kandidatuppsats om Hakon Jarl återkommer till samma ämne är det blott
för att i förbigående få tillfälle att rikta ännu ett sidohugg mot
Tegnér: »Frithiofs skald har förlorat all min aktning som varande
en blott och bar imitatör». Detta omdöme torde ganska länge ha
varit vanligt inom den litterära vänstern i vårt land. Ett svagt
eko därav förnimmer man ännu i Levertins bekanta
Bellmansessay, där Fredmans Epistlar sammanställas med Frithiofs Saga
på ett sätt som trots alla omskrivningar visar, hur ringa
uppskattning bedömaren ägnar det sistnämnda verket. »Med åren
har Frithiofs Saga blivit allt mer saga, ungdomssaga, om ej
barnsaga.» »Vårt lands nationaldikt», fortsätter han, »har blivit en
på ojämförliga och konstfulla vers skriven berättelse, en fiktion
som tusen andra, blott med formens företrädesrang, en saga som
alla läst en gång men som knappast någon fullväxt mera läser
och av vilken blott enstaka rader leva kvar i sinnena.»
Det kan synas egendomligt att en kritiker med Levertins fina
estetiska uppfattning låtit undfalla sig ett yttrande sådant som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
