Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Frithiofs saga. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna, åtminstone om man får tro P. G. Ahnfeldt, som berättar att
Tegnér dispenserat honom från skyldigheten att läsa slutbandet av
Tiedemanns arbete Geist der speculativen Philosophie med den
motiveringen att »det är ju mest de där neoplatonska drömmarna
som där förekomma, och dem kan man saklöst gå förbi». Men
faktiskt hade dock under förmedling av Schelling, med vilkens
filosofi Tegnér var nära förtrogen, även något av detta tankestoff
inträngt i hans diktning. Den av Nilsson tidigare tryckta uppsatsen
Om Schellings Identitets System, som härrör från 1809, visar att
emanationsteorien i yngre år sysselsatt hans tankar; det är sålunda
icke oförklarligt att likartade idéferment uppträda även i de
religionsfilosofiska partierna av Frithiofs Saga.
I fråga om de rent personliga erfarenheter och upplevelser, som
Tegnér indiktat i Frithiofs Saga, dröjer Nilsson särskilt vid
mellanhavandet med Martina von Schwerin. Otvivelaktigt är, att
hennes plötsliga avresa från Sireköpinge till Stockholm i januari 1824
var föranledd av hennes önskan att åstadkomma en välbehövlig
avspänning i förhållandet till Tegnér, som ett ögonblick hotat taga
en kritisk vändning. Tegnér å sin sida betraktade hennes
handlingssätt som ett förräderi och kände sig sårad i sina djupaste
känslor. Det är stämningar från dessa upprörda dagar, som
återklinga i de häftiga utfallen mot kvinnan i Frithiofs återkomst.
Egendomligt är att se hur han, då hans inre oro lagt sig, växlar
ståndpunkt och glider in på en ny tankelinje, som låter
Ingeborgs handlingssätt framstå som ett resultat av hennes moraliska
överlägsenhet. Att detta i någon mån rubbar diktens enhetlighet
är givet, men samtidigt ökar det dess intresse som psykologiskt
dokument. Frithiof är, så slutar Nilsson sin analys, en bild av
Tegnér själv sådan denne var under sin lyckligaste tid, de år då
han stod på höjden av skaparkraft. »Frithiof äger Tegnérs
sorglösa öppenhet, hans bravur, ridderlighet och högsinthet, kanske
även hans svaghet för det lysande; hos båda finnes samma snabba
växling mellan övermodig livsglädje och melankoli, hos båda även
samma djupa behov av försoning.» Det är genom denna djupa
mänsklighet ej mindre än genom sin alltjämt oöverträffade
formskönhet som Frithiofs Saga ännu efter mer än ett sekel bibehåller
sin plats som den svenska diktningens skönaste och ädlaste
smycke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
