Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Nationernas Förbunds födelse. Av Åke Thulstrup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av enstaka personligheter. Ett av dessa härrörde från president
Wilson.
Redan år 1917 hade ju Wilson i sina tal börjat ge antydningar
om önskvärdheten av ett Nationernas Förbund, men först från
januari 1918, i och med de fjorton punkternas offentliggörande,
kan den amerikanske presidenten sägas ha börjat avgörande
ingripa i utformandet av den slutliga förbundsakten. Den sista av
Wilsons fjorton punkter löd ju: »En allmän sammanslutning av
nationer måste bildas under särskilda förpliktelser med syftet att
åvägabringa ömsesidiga garantier för territoriell integritet åt
såväl stora som små stater». Med Phillimore-kommitténs förslag
framför sig och med anlitande av ett annat ytterst märkligt
förslag till förbundsakt, uppgjort av överste House, grep sig nu
Wilson an med att närmare utarbeta de tankar, som hade legat
bakom hans fjortonde punkt. Ehuru i vissa avseenden inte på
långt när så radikalt som överste House’s förslag måste Wilsons
första förslag anses ha fort Nationernas-Förbunds-idén ett långt
steg framåt i den internationella diskussionen. Detta första
Wilsonska förslag framhåller nämligen inte bara nödvändigheten
av ett internationellt Nationernas Förbunds sekretariat och en
under parlamentariska former arbetande församling »i nästan
permanent session». Presidenten yrkade dessutom på bestämda
garantier mot angrepp, rustningsbegränsning samt obligatorisk
skiljedom för förbundets medlemmar inbördes. Däremot vågade
inte Wilson i detta sitt första förslag uppta den av House
lanserade tanken på upprättandet av en permanent internationell
domstol.
I december ankom Wilson till Europa för att vid den
stundande fredskonferensen med större lätthet kunna verka för sina
önskemål beträffande fredsverket. I hur hög grad presidenten
därvid räknade fel har senare framgått. På ett sätt, som kom
att bli ödesdigert för de fjorton punkterna och inte minst för
den sista om upprättandet av ett Nationernas Förbund, kom
Wilsons europeiska resa att dels försvaga hans kontakt med
amerikansk opinion, dels göra honom alltför beroende av den
europeiska. Wilsons ursprungliga sublima ställning som
»gudamänniska» (»uomo-dio» enligt ett samtida italienskt uttryck)
maldes i denna ofördelaktiga situation sönder mellan dessa två
stridiga intressen, som han inte längre förmådde bemästra.
Millers skildring låter oss steg för steg följa denna för Wilson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
