- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Nittonde årgången. 1929 /
293

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nationernas Förbunds födelse. Av Åke Thulstrup

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till alla stater. Både Lloyd George och Cecil yrkade på
Tysklands omedelbara intagande i förbundet, men inför de franska
delegaternas hårdnackade motstånd måste denna tanke överges,
och man enades om att tills vidare uppskjuta Tysklands
intagande i förbundet. Frågan om de neutralas förhållande till
förbundet spelade en icke oväsentlig meningsskiljande roll. Det
förefaller inte omöjligt att ur diskussionsprotokollen utläsa, att
vår förmenta tyskvänlighet under kriget ett ögonblick vid
fredskonferensen väckte betänkligheter angående vårt intagande i
Nationernas Förbund. Under diskussionen om hur man skulle
förfara vid de neutralas intagande i förbundet konstaterade Hymans,
den belgiske delegeraden, att vissa neutrala hade dragit
ekonomisk fördel av kriget. Larnaude påpekade emellertid, att det
fanns vissa länder med fria institutioner och »vänligt stämda mot
ententen», som utan vidare kunde bjudas tillträde till förbundet.
Han nämner som exempel Schweiz och Norge (del. I, sid. 239).
Beträffande övriga neutrala, på vilka dessa omdömen inte stämde,
fick man tydligen förfara med en viss betänksamhet. Man
insåg snart omöjligheten att göra någon uppdelning av de
neutrala. Samtliga dessa stater inbjödos därför att ansluta sig till
det nya Nationernas Förbund, så fort detta var färdigbildat.
Från franskt håll tycks ett ganska energiskt motstånd
ursprungligen ha rests mot en av grundtankarna i det Wilsonska
programmet: förbundsaktens inryckande i fredsfördraget. Miller
ger en ganska klarläggande skildring av hur Clemenceau, som
här anade en fara, arbetade för förbundsaktens inneslutande i
en särskild konvention. Slutligen gav dock Clemenceau efter.

Kastar man en blick över förbundsaktens konfliktfyllda
tillkomsthistoria, sådan den skildras av Hunter Miller, framstår
president Wilson där ingalunda som den populära uppfattningens
av realiteterna grundligt stukade fantast. Det är visserligen sant,
att han fick pruta ner sitt ursprungliga
Nationernas-Förbundsprogram åtskilligt, och när den amerikanska senaten 1920
förkastade Versaillesfreden och den däri inneslutna förbundsakten,
tycktes ju hela den Wilsonska byggnaden ha fått ett grundskott.
Trots dessa besvärande fakta får man dock inte bortse från, att,
som Miller framhåller, 1919 års förbundsakt var det absoluta
maximum av eftergift från de europeiska stormakternas sida,
som i detta ögonblick var möjligt att uppnå.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:17:18 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1929/0297.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free