Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Jesu evangelium i ny belysning. Av Kristofer Benzow - Rud. Bultman: Jesus. Övers. från tyskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huru och i vad mån Jesu person kan sägas vara »trons grund», en
fråga, som här helt får lämnas åsido.
Om Bultmanns teologiska ståndpunkt skönjes redan i hans ställning
till historieproblemet, framträder den måhända än tydligare, när det
gäller att karakterisera innebörden av »Jesu budskap».
Man kan knappast tänka sig en större kontrast än mellan den
humanisering av kristendomen, som fått sitt typiska uttryck i Harnacks
Kristendomens väsen, och den konsekventa boskillnad mellan det
humana och ideella å ena sidan och det kristna å den andra, som möter
oss i B:s arbete. Hela den moderna uppfattningen av människan som
»värde» är enligt B. fullkomligt främmande för Jesu förkunnelse. Den
saknar varje begrepp om ett mänskligt ideal, varje tanke på en
utveckling av mänskliga anlag, varje modernt begrepp om själen. Det ligger
Jesus alldeles fjärran att i humanistisk mening betrakta människan
som ett väsen, vilket i sina anlag eller genom sin bestämmelse att
förverkliga ett ideal bär inom sig något gudomligt eller gudsbefryndat. Och
på samma sätt visar Jesu uppfattning av Gud, hans krav, hans dom och
hans förlåtelse, på ett otvetydigt sätt, hur fjärran han står från all
humanistisk idealism. Det kristna och humana äro två världar, mellan vilka
ingen brygga finnes. I idealitetens värld är det alltid fråga om
utveckling, lagar och mål. I kristendomen är det fråga om ett enda: människan
inför Gud i avgörelsens situation. »Den mänskliga existensens mening
är att i avgörelsen stå inför Gud, att vara ställd inför den gudomliga
viljans krav, som det gäller att uppfatta, att lyda i det konkreta
ögonblicket». Denna utgångspunkt ställer Jesu etik i skarp motsats till all
humanistisk etik och all värdeetik: den är ren lydnadsetik. Men detta
betyder, närmare besett, att Jesus överhuvud icke framställer en för
människan allmänfattlig teori om det, som hon skall göra och icke göra.
Hon har inga allmänna grundsatser att falla tillbaka på utan varje
ögonblick i avgörelsen är väsentligen nytt. Hon står liksom i tomma
rummet, och därmed — menar förf. — är det också gjort allvar av att det
godas krav verkligen är Guds krav, icke kravet från något gudomligt i
människan, utan just Guds krav, vilken står på andra sidan människan.
Det är två tankemotiv, som dominera Bultmans kristendomstolkning:
den kritiska exegesens med skärpa hävdade eskatologiska syn på Jesu
förkunnelse och den från Kirkegaard stammande och av den dialektiska
teologien konsekvent genomförda radikala dualismen mellan det tidliga
och det eviga, mellan det gudomliga och mänskliga, mellan humanitet
och kristendom. Och det skall icke bestridas, att den oerhörda
koncentrationen kring det väsentliga: den obetingade lydnaden i avgörelsens
stund ger B:s kristendomstolkning en intensitet, som icke hör till det
alldagliga. Mästerligt infogas också det eskatologiska motivet i det
religiösa sammanhanget: »Står människan i avgörelsen och karakteriserar
henne just detta väsentligen som människa, så är ju städse den yttersta
stunden, och det är begripligt, att för Jesus hela den tidshistoriska
mytologien trädde i tjänst åt denna uppfattning av den mänskliga existensen
och att han i dess ljus uppfattade och förkunnade mänskans stund som
den sista stunden».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
